Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. 1700-talet. Grundlinjer och utgångspunkter - 3. Svenska konstnärer i utlandet - 4. Louis XVI och nyantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av våra målare av det yngre släktledet, som upptog den olympiska
ämneskretsen.
Det var ej heller många av dem, som riktade sina studier åt den stora
konsten. De voro strängt taget summa tre, och de delade sin studietid mellan
Paris och Italien. Alla påverkades de av Vien – inflytelserik skolchef i Paris
och i Rom och representant för monumentalmåleri i klassisk anda. Jonas
Hoffman kom till Paris 1775. Han sökte stor stil, han arbetade sig fram till solid
kunskap, men han var "alltigenom en akademiskt korrekt natur", och hans
alster möttes av en skäligen kylig aktning. I 15 år stannade han utomlands,
gjorde sedan ingen insats av betydelse i den svenska konsten. Adolf Wertmüller
hade anlänt till Paris 1772 och till Rom 1775. Han blev emigrant på allvar,
efter 25 års bortavaro kom han hem 1797 men endast på ett ganska kort besök.
Den mest betydande av de tre var Louis Masreliez, som med största utbyte
studerade i Bologna och i Rom. Med dem och med den svenska skulpturens
mästare, Sergel, äro vi framme vid gränsen till en ny tid med nya krav och
nya ideal.
4.
Louis XVI och nyantik.
Detta århundrades senare hälft medförde åter en
genomgripande smakförskjutning, den klassiska konstens
återuppståndelse, antikens renässans.
I själva verket hade de klassiska traditionerna ej varit glömda. England,
där varken barock eller rokoko fått insteg, hade längesedan upplevat en klassisk
pånyttfödelse i arkitektur och dekoreringskonst.
I Frankrike satt den akademiska klassiciteten allt fortfarande i högsätet.
Den monumentala arkitekturen hade bevarat arvet från det stora seklet, och
även i innerarkitekturen förekommo redan före århundradets mitt tendenser till
reaktion mot rokokons förvillelser. I själva verket hade le genre rocaille
huvudsakligen varit en interiörstil, en salongs- och boudoirestil, en prydnadsstil. Den
hade givit vad den kunde giva utan att urarta, och att föra den fram till sina
yttersta gränser kunde den kultiverade franska smaken ej inlåta sig på. Stilen
började modereras, de flytande, upplösta formerna bundos, rummen fingo åter
logisk byggnad, raka linjer och räta vinklar kommo till heder, de lekande
slingorna liksom snack- och mussleornamenten slopades och i deras ställe
infördes element, lånade från antiken. Såväl skulptur som måleri får starkare,
samlade linjer och fasthet i form. Louis XVI – som denna stil blivit kallad –
utmärker sig för måttfullt lugn, för elegans och behag – den antikisering, som
den upptager, har ej ett spår av kyla, pedanteri och regeltvång.
I Sverige spåras övergången till denna nya stil redan år 1746 i Rehns
ritningar till Lovisa Ulrikas bibliotek på Drottningholm. Som svensk nationell
rokoko har såväl Rehns som Adelcrantz’ utsökt smakfulla interiörer på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
