Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Omkring sekelskiftet. Konstvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till solkonungen. Under hans milda spira trivdes och blomstrade vitterhet och
konst. "Hans minne blir mig kärt till min sista stund", skriver Sergel i de
självbiografiska anteckningar, han anförtror åt Gjörwell.[1] Han omnämner där
särskilt sin andra resa till Italien, då han åtföljde konungen, "den mest
upplyste, mest älskvärde monark, som jorden frambragt". Och han tillägger: "Jag
har saknat honom så mycket mera, som konsterna och konstnärerna fortfarande
bära sorg efter honom. Under de fyra sist förflutna åren ha de varit jordade i
Sverige - få se, om hans son skall återuppväcka dem."
Mer än en av de missnöjda hade hoppats att bättre tider skulle randas, då
den unge konungen skulle bli myndig och övertaga regeringen. Ljusningen tyckes
emellertid låta vänta på sig. Konsten har förlorat den ledande kraften, den
eldande Viljan. Den avspeglar tidens karga kulturella liv. Man lever nu i ett
hårt klimat, jorden är svårplöjd och föga givande, man måste odla
anspråkslöshetens dygd - något som legat helt och hållet utanför Gustavs och hans konstnärers tankekrets.
Man längtar bort från "detta ledsamma land",[2] där man lever instängd.
De svenska konstnärerna stå ej som förr mitt inne i den allmänna tävlan.
Förbindelserna med kontinenten äro så gott som avbrutna, jäsningen och oron ute i
Europa kväva reslusten, och även i de stora konststäderna är läget tryckt. Det
är nu Sergel rapporterar till Abildgaard, att intet är att säga om konsterna,
"allt går fan i våld".
Året därefter avfärdar han samma ämne med orden: "låt oss sänka ridån,
konsterna tyna."[3]
Den misstro, som fortlevde bland konstnärerna, återspeglas i ett par
uttalanden av främlingar, som gästat Sverige och där tagit intryck av vad de sett
och hört. Italienaren Acerbi, som vistades i vårt land 1798-99, skriver i sin
reseskildring: "Under nuvarande regering äro de sköna konsterna i Sverige
långtifrån i lysande skick. Konungens sparsamhet, de dåliga finanserna,
frånvaron av överflöd hos privatpersoner hindra konsternas framsteg och göra
konstnärerna modfällda. Gustav höll konsterna uppe av smak och tack vare sin
nobla åtrå att försköna allt han vidrörde. Efter hans död ha konsterna ej
åstadkommit något synnerligt betydande."
Franska republikens minister Bourgoing - hedersledamot av vår
konstakademi 1802 - instämmer i att prisa Gustavs "förmåga att omfatta allt", att
leda på en gång politiken och nöjenas departement. Men hans efterträdare
"delar på intet vis faderns entusiasm för de vackra konsterna".</footnote>Bourgoings uttalande om stockholmsförhållanden är tryckt i Stockholmsposten 1818 n:r 23.</footnote>
Fredenheim borde ha varit rätte mannen att taga Gustav IV Adolf i försvar
mot dylika underskattande uttalanden. Hans hängivenhet för denne "unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
