Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Konstutställningar och konststomdömen - 2. Kritik: Wennberg - Gustav Abraham Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 GEORG NORDENSVAN
Wennbergs kritiker befinnas vara klåfingriga och elaka, och han beskylles
för uppblåst högmod, okunnighet, oförsynthet, avund och ilska. Eftervärlden
finner honom först och sist pratsjuk. Han skriver "djupgrundligen" men är
långtifrån övervägande klanderlysten. Retsam kan han vara, exempelvis kan ett sådant
påstående som att "ofauteuillade snillen" åstadkomma den högsta poesi ej annat
än väcka förargelse bland de utkorade. Upprepade gånger klandrar han de
konstnärer, som lysa med sin frånvaro på utställningarna - han är i själva verket
ej den ende, söm anser det vara akademimedlemmarnas skyldighet att exponera.
Han går ett steg längre, då han uttalar sitt (Ogillande av, att en artist ej
verkställer vad han kan eller bör kunna, då hans studier och uppehälle "kostat
och kostar riket summor, vari vart individu haft och har sin andel och sålunda
äro berättigade att fordra utövningen av den konst, vartill man var i sin mån
kontribuerat".
Udden är denna gång riktad mot Masreliez, som i många år uppburit
resepension som historiemålare m^en som aldrig deltog i utställningarna och som
infört i landet dessa arabesker, som Wennberg avskydde.
Vid utställningen 1796 uppträder Wennberg som dess officielle anmälare.
En tryckt broschyr upptar hans reflexioner jämte akademidirektören Paschs
berättelse om det gångna läroåret. Wennbergs kritik är här på ett iögonfallande
sätt sockrad. Om ungdomens pristavlor yttrar han, att "dessa arbeten, vittnande
snille, håg, synnerlig omtanka och arbetsamhet", visa "flitig övning i naturens
avkopierande". Elevernas lyckliga böjelser, "underhållne av den eld, som
åtföljer yngre åren, odlade av en grundlig undervisning, livade genom en rättvis
uppmuntran", öka "hoppet om tilldanande av en mängd konstnärer och den
verkliga smakens utbredande och bibehållande inom vårt land".
Även elevernas teckningar vittna om bemödande och flit. Den välvillige
anmälaren är så rädd, att någon av dem skall finna sig förnärmad, att han efter
en antydan om naturstudiers nödvändighet ögonblickligen är framme med
här-tassen: "Denna välmenta erinran bör visst icke anses såsom en anmärkning på
något fel. Dessa, om de i elevernas arbeten finnas, äro även i sin mån älskvärda."
Samtidigt höll Wennberg i akademien ett minnestal över
Åkerström, i själva verket mindre svassande än man kunnat vänta.
Detta tal blev likväl av en yngre konstkritiker avfärdat som
ett "misslyckat bemödande att vara vältalig", "tydligheten har ofta måst uppoffras
åt en sökt och falsk sinnrikhet". Det var Gustav Abraham Silverstolpe, som
nu uppträdde som konstbedömare. Läsaren har i det föregående flera gånger
påträffat såväl hans som Wennbergs namn.
Silverstolpe var en ung magister, lärd i tysk filosofi och i humanistiska
ämnen, tidskriftsutgivare, misstänkt för jakobinsk propaganda och 1800 förvisad
från Uppsala och avsatt från sin docentur därstädes. Han gjorde ett par resor
nedåt Tyskland - 1802 med Wien som slutpunkt - såg då en del konstverk,
Gustav Abraham
Silverstolpe, f.
1772, d. 1824.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
