Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Konstutställningar och konststomdömen - 2. Kritik: Wennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTUTSTÄLLNINGAR OCH KONSTOMDÖMEN
139
upptog i sin konståskådning nyklassicisternas åsikter, översatte stycken av
Lessing, Winckelmann och Goethe och förblev okänslig för romantiska liksom
senare för götiska strömningar. Han var en orolig ande, verkningslysten,
initiativrik, försökare på många områden. Hans pedagogiska läggning kom till synes
ej minst i hans konstkritik.1
Han rör sig ej med Wennbergs "meningsdigra ordaformer" men är alls
ej sparsam på lovord åt den samtida konstens mästare. Hans vördnad för
Sergel, Masreliez och Desprez är varm och uppriktig. Han anser, att Lafrensen
som historiemålare i miniatyr "säkert är den förnämste i Europa", liksom
Hilleström i sina genretavlor är "en av de bäste i Europa" - även dennes
bondemotiv, "ehuru till ämnena av det lägre
slaget, äro dock mästerligt målade" -
dessa uttalanden fälldes 1800. Däremot visar
han ingen känsla för den måleriska
kvaliteten i Roslins Adelcrantzporträtt, som
förekom på utställningen samma år. Det enda,
han har att säga om detta, är att det ej
bör räknas till Roslins mästerstycken, "men
det har däremot intresse för alla konstälskare
och i synnerhet för konsternas nuvarande
idkare i anseende till den person det
föreställde".
Orädd och lugn framför han sina
"anmärkningar". Han opponerar sig 1798 mot
akademiens frikostighet i att "utströ
belöningsmedaljer". De små prisen tjäna till
uppmuntran men de stora fresta vinnarna till att tro sig ha hunnit
mästerskapet - resultatet blir en alltför stor tillväxt av "egenkära konstnärer".
De tävlande finna i honom en sträng magister, Hanssons figurer - skriver han
1798 - äro "illa tecknade och skarpt och magert målade", Hasselgrens "sämre
tecknade och ritade". Året därpå finner han Cainbergs relief svag och undrar,
om någon mästare var honom behjälplig i fjol, då hans arbete var så mycket
bättre. Och inför ett porträtt av Forsslund förvånas han över, att en akademiens
ledamot kunnat "uppsätta en så mycket mindre än medelmåttig tavla" (Forsslund
blev professor året därpå).
Det torde ha varit dylika alls ej insockrade omdömen, som föranledde
akademiens sekreterare att i katalogen över två följande utställningar
undanbedja sig "allt anonymt såväl tadel som bifall", med tillägget: "För den, som av
1 Silverstolpes konstartiklar från denna tid trycktes i tidskriften Journal för svensk
litteratur, som han utgav 1797-1812, och i Strödda avhandlingar i ämnen, rörande de fria
konsterna 1808-1809.
Gustav Abraham Silverstolpe.
Svartkritsteckning "av konduktör
Blom".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
