Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Karl Johanstidens första skede - 6. Krafft, Westin, Limnell - Emanuel Limnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL JOHANSTIDENS FÖRSTA SKEDE 197
blott yteliga och för ögonblicket lysande men lika hastigt ur minnet flyktade
intrycket".
1818 går Hammarsköld så långt, att han påstår, att Westin "av alla hittills
kända svenska konstnärer har av naturen fått de ringaste anlag" för
porträttmålning. "De yttre dragens likhet var så till sägandes med mekanisk färdighet
attraperad, men den inre människan, vilken åt den yttre beklädnaden giver liv
och bestämdhet, saknar man alldeles i dessa stelt och med överdriven omsorg
utförda lineamenter och dessa bjärt pålagda färgkontraster. Därför har herr
Westin också egentligen ägnat sitt bemödande åt bisaker och förnämligast sökt
att individualisera snörbroderierna på byxorna."
En annan anmärkare (Ekmarck) finner i dessa porträtt "bristande känsla
för kolorit, hållning och en sann clair-obscure samt förmåga att uppfatta
karaktär suttry eket". Det blir sedan ej mycket kvar.
1820 finner Hammarsköld, att Westins porträtt "bara kittla ögat och det
så ljuveligt, att intet intryck av dem kan tränga till hjärtat". Ett damporträtt
skildras som "affektation, ytlighet, död och färgbj ärthet".
Westins porträtt hade en tid framåt varit starkt påverkade av Breda, framför
allt i den höga, blomstrande ansiktsfärgen. Gerss berömde likväl 1815 Westins
kolorit som "sann och klar, utan prål och flärdeffekt".
Ej ens Westin fick alltså måla i lugn för anmärkarna, som något så när
enigt uppmanade honom att övergiva det låga naturhärmandet och hänvisade
honom till "värdigare föremål", till den historiska "bildningskretsen". Han
synes ha tagit de goda råden med rö. Att han var en lugn natur framgår av
det sakförhållande, att han ej ens sökte resestipendium, som ej skulle ha blivit
honom förvägrat. Han blev i stället professor hemma. Och när Bernhard von
Beskow 1819 sökte få sällskap med honom på resan till Rom, så tvekade
Westin - han var rädd att mista sin individualitet. Hasselgrens exempel
avskräckte. Men Byström påstod, att den verkliga anledningen till att Westin
ej reste var den, att han ej kunde leva, om han inte varje afton finge
pannkakor och ölost hos sin mamma.
En som likaledes stannade hemma var Limnell. Han var äldre
än Krafft och Westin och levde i det närmaste hundra år,
från Adolf Fredriks till Karl XV: s dagar. Han hade börjat som yrkesmålare,
arbetade sedan 1784 på Kungl, teaterns dekorationsmålarverkstad, var sedan
1791 ordinarie dekorationsmålare, blev 1796 elev vicl akademien, 1803 ledamot
och 1812 professor.
Ingen var så flitig och outtröttlig som han. Alltsedan 1796 deltog han i
utställningarna med kompositioner i olja eller oftast i akvarellerad teckning.
Han behandlade klassiska och historiska motiv "från Abraham till Karl XIV
Johan", ryggade ej tillbaka för så ansvarsfulla uppgifter som Gustav Adolf
Emanuel Limnell,
f. 1764, d. 1861.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
