Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Den götiska rörelsen - 1. Dess uppkomst. Missnöje med akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII.
DEN GÖTISKA RÖRELSEN.
1.
Konstlivet i Sverige under denna tid har blivit betecknat som "det allra
lyckligaste stilleben". Det som bröt lugnet var den götiska rörelsen.
Den var en frukt av den uppflammande nationalkänslan efter de stora
omvälvningar det nya århundradet medfört, det olyckliga kriget, den
förödmjukande freden, de nyväckta förhoppningarna på upprättelse och den
fosterländska hänförelsen under den kraftyttring, Sveriges deltagande i kriget mot
Napoleon innebar.
Dess rötter äro likväl att söka längre tillbaka i tiden. Romantiken hade
banat väg för nationella strömningar inom diktning och konst. Rörelsens bärare
i England och Tyskland hade hänvisat till fosterländska fornsägner som
inspirationskälla för skalden och konstnären. Och den mötte strävan åt samma håll
i nordljusets länder. Göticismen hade anor i det land, där Atlantikan diktats.
Sveriges forntid hade ej varit glömd och det svenska aldrig helt bortskymt av
den utländska smaken under upplysningens århundrade. Vid 1700-talets mitt
trycktes Edda och Voluspa på svenska, Björners Nordiska kämpadater voro
då en tändande läsning, nordiskt stoff hade upptagits i dikten, i dramer .-
Dalins Brynhilda, Celsius’ Ingeborg, Branders Hagbor och Signild och
densammes Aslög - samt i romanen: Mörks Adalrik och Götilda. Den arkadiska
idyllen inplanterades i svensk natur med skogsmystik och vildmarksromantik,
nedgrävda skatter, kämpagravar, ruiner av vikingaborgar. Under 1700-talets
sista skede framlade Johan Gabriel Oxenstierna i sin dikt Skördarna det
götiska programmet, "den stora tanken om forntiden som en ny kraftkälla för
en förslappad kultur".1 Även Adlerbeth framhöll "det starka och djärva,
manliga, grova hos nordbon" till skillnad mot det veka, försvagade hos söderns folk.
I Danmark hade Suhm, Pråm, Ewald, Steffens lett samtidens blick till
fornvärlden. I den bildande konsten hade Wiedewelt och efter honom
Abildgaard försökt sig på nordiska sagomotiv. År 1800 hade Köpenhamns universitet
uppställt som prisfråga, huruvida det vore "till gagn för nordens skönlitteratur,
1 A. Blanck, Den nordiska renässansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
