Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Den götiska rörelsen - 2. Hammarskölds konsthistoriska föreläsningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 GEORG NORDENSVAN
Detta var ett i Sverige helt och hållet nytt och djärvt företag. Hammarskölds
källor voro Vasar!, Fiorelli, Lessing, Winckelmann m, fl., och hans
konståskådning var starkt påverkad av tyska romantiker, Schlegel, Tieck,
Wacken-roder. Han medger öppet och förtroendefullt, att han sett endast ett fåtal av
de konstnärers verk han bedömer, exempelvis av Rafael endast kopior av madonna
della Sedia och Sixtinska madonnan samt gravyrer efter de stora freskerna,
Michel an gelos verk känner han av gravyrer och teckningar, Correggios av kopior
eller beskrivningar. Grundlighet bör man inte begära av hans framställning
och lika litet förmåga att bedöma allt efter sin art. Ett barn av sin tid ringaktar
han genremålning, alltså hela den del av den nederländska konsten, som skildrar
"de låga delar av levnaden". Rembrandt, som han i sina föreläsningar ägnar
något över en halv trycksida, är den, som "egenteligen fördärvat måleriet i sitt
fädernesland". Rembrandt är "en slät tecknare" men äger en "nästan magisk
kolorit, stark och eldig fast mindre ädel expression". Den franska konsten
väcker hans avsmak. Han säger visserligen intet ont om Watteau, som graciöst,
med lätt pensel "målar muntra och skämtsamma föremål ur det verkliga livet",
men Boucher kallar han infam och usling, Bouchers tavlor äro fräcka,
liderliga, otuktiga. Han avskyr det koketterande, obscena, nervkittlande i "det
fransyska snillets" alster. Den nyare franska konsten saknar djup, allvar, "helighet
i hugen", David är uppstyltad och ytlig och Houdon är ej att räkna till de
genier, som komma att förbli beundrade.
Han instämmer med G. A. Silverstolpe i dennes åsikt, att det franska
inflytandet under 1700-talet gjort de svenska konstnärerna till slavar under maneret
och att en ädlare stil blivit införd av Sergel, Masreliez, Desprez och
Ehrensvärd - i egenskap av romantiker tillfogar han några artiga ord om Breda.
Han har öppna ögon för det ensidiga i klassicismens läror. Han beundrar
forntidens mästerverk och ogillar avgjort åsikten att efterbildning av antiken
är det enda medel att nå skönhet i konsten. Diderot har flera årtionden förut
yttrat detsamma, som den svenske fosf oristen nu förkunnar. Det skulle - hade
Diderot sagt - ej finnas något maniererat varken i teckning eller färg, om
konstnären endast nöjde sig med att samvetsgrant efterbilda naturen. Maneret
kommer från läraren, från akademien, från skolan, ja, till och med från antiken.
Hammarsköld påpekar skillnaden mellan grundlig kännedom om de gamla
mästarnas konst och härmning av deras konstformer. "Om de gamla äro det
skönas enda källa, varifrån hava då de gamla hämtat den? De hade ju inga
antiker att efterhärma."
Dessa ord uttrycka en känsla av, att en gammal stil aldrig är tillfyllest
för en tid, ur vilkens konstmedvetande den ej utgått. Hammarsköld påvisar
den väg man har att följa, den lärdom varje folk kan och bör hämta av
antikens konstnärer. "Skulle det då ej vara möjligt att gå samma väg som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
