Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Byström -- Fogelberg - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYSTRÖM - FOGELBERG 255
Som huvudfigur Kristus, fylligt draperad, med kalken i vänstra handen och
med den högra en inbjudande rörelse ut mot församlingen. Bigrupper framställa
Tron, Hoppet och Kärleken med deras attribut: korset, ankaret, ett litet barn
och som bifigurer änglar och småttingar, nära nog nakna. Heimdal fann hos
Kristusfiguren enkel, mild värdighet. Anckarsvärd medgav, att det hela ägde en
viss smakfull turnyr, en viss stil men föga natur. Men gamle Brunius var
otillfredsställd, då han i den medeltida katedralen fick se en dylik altarprydnad,
där figurerna "röja intet tecken av gudomlighet". Vår tid finner de fadda
bilderna i alla avseenden omöjliga på sina platser.
På ett helt annat område hade Byström sin styrka. När han höll sig på
sin egen mark, befallde hans mejsel över denna tids alla gracer.
Han hade givit anslaget i den sovande backantinnan, som leende vrider
sig i vällustiga drömmar. Han hade skapat Juno med lille Herkules vid bröstet
på egen risk, endast för modellens skull - "en den skönaste modell, jag
någonsin haft". Hans hetblodiga temperament hänvisade honom till "den graciösa
genren", "den självsvåldiga erotiska stilen".
Hans flickgestalter uttrycka enligt samtidas omdömen "sprittande liv,
leende oskuld och gryende vällust". "Täckheten i sin högsta potens" finner
Hammarsköld i statyn "En ung skön flicka, som lägger ut sitt hår". Och i Juno med
Herkules fann Atterbom "det ljuva, det läckra, det runda" o. s. v., upphöjt till
ett ideal av olympisk storhet och behag, av "vällust och milt majestät, oskuld
och behärskande allkraft".
Det abstrakta draget i Byströms konst, bristen på värme, på hängivenhet
för uppgiften saknas dock ej i hans kvinnobilder, varken hos Juno eller hos
de sköna flickorna i övergångsåren. Deras naivitet är ej övertygande. "Oskulden"
- den sjuttonåriga, som har två duvor på sitt knä och med livligt intresse
ser på hur de kyssas - har i uttryck och rörelse föga barnsligt eller
övertygande. Hon har intagit en ställning, som på lämpligaste sätt framhäver
smidigheten i hennes späda kropp. Och det är med en alltigenom avsiktlig naivitet,
hon sätter fingret för munnen - de lyckliga små, de äro lika söta som jag!
"Herr Byström", yttrade Heimdal 1831, "är lugn, mild, och hans
konstnärsindividualitet tenderar åt den grekiska åsikten av bildhuggarkonsten,
han söker det sköna i formens renhet, i det överallt jämna och passande, han
går utifrån och in, han är klassisk" - detta till skillnad från Fogelberg^
romantikern.
Han tillhör ej de ruvande, spekulerande och experimenterande konstnärerna.
Hans figurer bli me* a vältalande ju mindre de ha att säga. Mest helgjutna
uttryck för hans fordran på sin konst äro de bilder, där formen helt behärskar
innehållet eller överskyler bristen på innehåll.
Han har lagt på minnet Sergels ord, att endast den är skulptör, som be»
handlar marmorn med samma lätthet som leran. Marmorn, skriver Hammar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
