Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 7. Kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SVERIGE 1820-1844 359
leger knappast kunnat berömma sig av. Särskilt under den en liten smula
oroliga tid, som tillhör det förflutna, har kritiken visat både småsinne och
partiskhet, varit storordig och retsam. Av lovsj ungarna och anmärkarna från
denna tid är Wennberg längesedan ur leken. Också Silverstolpe har tystnat.
Den en gång misstänkte jakobinen hade blivit man i staten, rektor, kansliråd,
rikshistoriegraf och dog som kyrkoherde i Söderköping 1824.
Även Lorenzo Hammarsköld är snart att räkna till de fallna kämparna.
Att han ej tröttnat, ses av hans bärsärkagång genom utställningen 1826 -
den sista han upplever.
Han är sig lik, temperamentsfull och nitisk. Han är förtjust över Byströms
Harmonien och "Amor och Hymen" och över Fogelbergs Merkurius. Han
berömmer såväl Fahlcrantz’ som Ezdorfs landskap, och Sandbergs tavlor från
Vingåker finner han ypperliga. Men Kungl, akademiens elever klubbar han ner
utan appell, delar alls ej professorernas åsikt om deras berömliga snillegåvor.
Per Berggrens "Alexander och den macedonska soldaten" - belönad med
guldjeton 1824 - finner han "så affekterad, så maniererad och så tom på
betydelse och karaktär, som dylika gesällstycken pläga vara". Ännu sämre äro
artistens övriga tavlor, Jesus i örtagården och Flykten till Egypten.
"Det förskräckligaste mönster på det mest misslyckade måleri" är likväl
K. J. Sjöstrands "Diana nedstigande i badet, åtföljd av nymfer". Något
styggare kan ej ses än "denna magra, grinande, stornäsiga och rödläppiga Diana
och dessa beklagansvärda ledbrutna figurer, som skola föreställa hennes
nymfer". Förundransvärdast finner han dock konstnärens åsikt om karnationen.
Denna är blekt gredelin. En annan tavla, "Ulysses och Diomedes, bortrövande
Palladium", skiftar mellan butelj grönt och askgrått. Sjöstrand bör överge
måleriet, han förspiller både oljan och mödan.
Ett av eleven J. H. Sjöholms utställda porträtt utmärker sig för likhet,
men ett annat avfärdas med utropet "olycklig den, som blir så vidunderligen
illa målad och sedan uthängd till allmänt åskådande".
Nu hade emellertid Hammarsköld tystnat - han "recenserar nu på ett
annat ställe", skrev Nyström efter Lorenzos död i ett brev till Fogelberg.1
Han hade varit orädd och kamplysten, brinnande i anden, självsäker och
osjälvisk. Sina svagheter sökte han åtminstone ej dölja. Men i en för övrigt
erkännsam nekrolog i Kometen - hans sista organ - yttras, att han "hade
en medfödd svårighet att uttrycka sig både muntligen och skriftligen, och detta
är ett överraskande uttalande om den oavlåtligt skrivande, dömande och
doce-rande kritikern. Längre fram påminde Atterbom om "de skyar av missaktning
och otack, som - visserligen ej alldeles oförskyllt - övertäckte hans
levnadsbana".2
Konstnärerna hade fortfarande anledning att förargas över "dagblads-
1 29 juli 1828. - 2 I förordet till Svenska siare och skalder. Del 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
