Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 7. Kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 GEORG NORDENSVAN
tyrannerna" och deras domslut. Den ene konstnären upphöjdes på den andres
bekostnad, envar hade sina lovsjungare och begabbare. Och herrar kritici slogos
fortfarande inbördes. Då en av dem sagt, att karnationen i en tavla saknade
saft och liv, förklarade utan tvekan en annan, att "den ägde bådadera".1
"Mycket dum och mycket envis" kallar den ene kritikern den andre.
Motståndarens yttranden förklaras vara framkallade av skadelystnad, egenkärlek och
den vanmäktiga hämndens ilska.
I beröm liksom i klander är kritiken ofta måttlös. Lovorden bredas på
med tjock färg. Fahlcrantz är en stjärna på konstens himmel, "som i stilla
majestät sprider en överjordisk glans omkring sig". Sandberg förliknas vid
van Dyck, hans Valkyrior äro "ett förträffligt mästerstycke", ett av hans
kvinnoporträtt "outsägligt vackert". Heidecken synes med "stora steg nalkas
fullkomligheten". Qvarnströms reliefer kallas "fulländade", och den unge Köhlers
akademiinteriör jämföres med Rembrandts S:t Anastasius.
Konstnärerna kunna vara belåtna med lovorden, liksom med att de slippa
arbeta obeaktade. Men de förakta allt vad kritik heter som "onyttigt,
förvillande och skadligt både för artisteri och publiken". Det är ej blott de
ärelystna och misslyckade, som föra dylika ord i munnen, det är ej endast "de
konstnärer, som pocka på ett bifall, som deras arbeten icke förtjäna", vilka
utdöma kritiken och förklara sig ej erkänna "kitsliga litteratörers" kompetens
i konstfrågor. Det är nära nog en dogm inom hela artistvärlden, att något
gott eller nyttigt ord ej kan flyta ur en bläcksuddares penna.
En och annan inser mycket väl vad kritiken kunde uträtta, om den vore
bättre rustad. I en handskriven uppsats om sättet att bedöma konstarbeten i
Sverige påpekar Wetterling det lugna, behärskade sätt, varpå man nere i
söderns länder studerar konstverk, den öppna blick man där äger för det goda
hos olika riktningar. Hemma, yttrar författaren, förstår kritiken föga, om
konstens uttrycksmedel vet den platt ingenting, och den konstnärligt
ouppfostrade allmänhetens beröm är lika litet värt som dess tadel.
Det är övertygelsen om att kritiken ingenting har att lära varken artisterna
eller tidningsläsarna, som väcker förakt både hos de konstnärer, som ha
personliga skäl att vara förargade, och hos dem, vilkas palett kritiken varje dag
omvirar med rosor. Fahlcrantz, som upptar kritiken med den vises lugn,
påpekar, att tidningarna "tämligen blindvis" kasta "beröm och ovett" ut för
allmänheten".
Sandberg påminner i sin vanliga lugna ton om att litteratörerna ej kunna
förstå en konst, som de ej studerat: "En konstnär bör aldrig ge sig i strid
med litteratörer, utan om möjligt är med sina arbeten söka avväpna dessa
mörkrets fjäderhjältar, som naturligtvis måste se skevt uti de vackra konsterna^
därvid de själva aldrig lagt handen."
1 Heimdal och Konversationsbladet på tal om Westin 1828.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
