Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 7. Kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SVERIGE 1820-1844 361
Fogelberg instämmer: "Om man gåve sig den mödan att utforska skälet
till den oförsynta djärvhet, som så ofta röjer sig uti konstdomarnas omdömen,
så skulle man ej sällan finna detsamma härröra från en bristande kännedom
i ämnet de bedöma."
Nyström, som en gång yttrat, att det i konsterna är så litet att säga,
utvecklar samma åsikt i ett brev 1822, där han kommer till den slutsats, att
"konstskriveriet är verkan och orsak till konsternas förfall.
Konstföreningens historiska utställningar ge anledning till anmälningar
med större anspråk än de vanliga "anmärkningarna" över
akademiuppvisningarna. Heimdal behandlar utställningen 1832, Litteraturföreningens tidning
den av 1833, Frej den tillbakablickande översikten av det svenska måleriet
i dess olika stadier 1841.
Denna sistnämnda uppsats - av den mångfrestande Nils Arfvidsson -
har sitt stora intresse, ej minst om man jämför den med Wennbergs,
Silverstolpes och Hammarskölds tidigare värdesättningar. Lika temperamentsfull och
tvärsäker som den sistnämnde avfärdar "det flammande A: t" konstnärer och
konstvårdare. Han framkastar så överraskande uttalanden som att Gustav III
"skapade Sergel, såvitt en kung kan skapa en konstnär", att "han återkallade
Pilo", att han visserligen "skänkte Sverige Desprez" men att han "belönte ofta
underordnade talanger ur en ytterst dålig och maniererad skola". Från sina
föregångare har Arfvidsson den åsikt, att Sergel och Masreliez "avskuddat sig
och den svenska konsten den fräcka och fadda manierismen". Han påstår dock,
att Masreliez saknade snille. Med erkännande nämner han Arenius, Pilo, Hall,
Wertmuller och Elias Martin - den sistnämnde är på landskapets område
Sveriges "i sin väg störste konstnär". Men Roslin är maniererad, hans
målningar sakna snillets eld, "men talang är där på sitt sätt, någon gång verkligt
liv och kvickhet", något som däremot saknas hos Hilleström, som på
utställningen hade 17 tavlor - "det var 17 för mycket". Hilleströms genrebilder
äga nämligen varken naivitet eller friskhet. Ej heller Breda står sig, Breda är
"fostrad i engelsk skola, det vill, vad skön konst beträffar, säga i ingen eller i
en falsk skola", hans färg är "lika falsk som allt det övriga i hans
konstnärsskap", allt är "beräkning på mängdens tycke". Trots dessa betänkliga
svagheter befinnes Breda ändå vara en utmärkt förmåga men som ej vårdade sig
om att bli något bättre.
Åt samtida utdelas blommor med frikostig hand. Hjalmar Mörner är "icke
mindre utmärkt än Lauréus", Södermark är som porträttmålare "en av de
utmärktaste Europa äger", Ekmans tavlor äro "verkliga bijou" och Egron
Lundgren hälsas med utropet "tu Marcellus eris". Däremot väcka Wickenbergs
från Paris hemsända landskap betänkligheter, i det holländska vinterlandskapet
är himlen "en vägg och ingen himmel", och luften i den stora
månskenstavlan "har någonting mera eget än sant, skönt eller poetiskt".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
