- Project Runeberg -  Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet / I. Från Gustav III till Karl XV /
379

(1925-1928) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. I konstens huvudstäder. 1830--40-talen - 2. Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I KONSTENS HUVUDSTÄDER 379

Den franska romantiken strävade efter det karakteristiska och det subjektiva,
gärna på bekostnad av det linjesköna, den lade huvudvikten på ett kraftigt
uttryck för subjektiv känsla, på lidelse i utförandet, på starka kontraster. Den
var i lika hög grad som de romantiska dikterna "flammande, lysande, larmande,
förälskad i allt scharlakansrött och lidelsefullt".

Denna kraftyttring följdes snart av kompromisser mellan klassisk tradition
- som den franska konsten med dess medfödda böjelse för att uppträda
med stilfull värdighet ogärna uppgav - och romantikens fordran på rörlighet
och färgstyrka, på plats för individualitet att känna sig obunden och fri. Ett
medlande parti behövde ej länge saknas, och den stillsamhet, som efterträdde
vapenslamret, kom entusiasten att tala ringaktande om 1840-talets måleri såsom
helt och hållet "indifferent".

Som den romantiska idealismens målsmän stodo Ary Scheffer, vars elegiska
stämningar visade en viss frändskap med tysk konst, och Hipp olyte Flandrin,
Frankrikes Overbeck, sann i känslan som denne men herre över känslouttrycket,
herre över formen så som aldrig Overbeck varit eller ville vara det. Skedets
"realister" voro Horace Vernet - arméns och folkets gunstling - ständigt rik
på idéer, ständigt improviserande, alltid eftersökt och dömd att vara spirituell
alla dagar - och Paul Delaroche, som kunde kallas måleriets Walter Scott
eller ännu snarare dess Casimir Delavigne, han som framställde de historiska
tragediernas femte akt med mera historisk än målerisk karaktär.

Delaroche är i riktning och stil nära besläktad med de samtida belgiska
historiemålarna .- Gallait, Biefve, de Keyser - som på 1840-talet utövade
ett genomgripande inflytande, även på den tyska konsten, där deras målningar
ansågos beteckna realismens invasion.

I sin "Orgie romaine" lämnade så Couture 1847 förmedlingstidens mest
uppseendeväckande konstverk, och kort därefter bröt Courbet väg för en
naturalism, som blev ansedd i högsta grad hänsynslös och förargelseväckande. Vad
hans brutala, blodfulla konst var, indifferent var den minst av allt.

Bland skedets nyhetsmän före dessa märkas i främsta rummet Leopold
Robert - det ideellt klassiska Italiens målare, Lauréus’ kamrat i Rom - och
orientmålaren Decamps, den sistnämnde en av vägbrytarna för modern kolorism,
en målare, för vilken naturen bestod av färg, ljus, skuggor och som ansåg att
studiet borde bestå av ett så troget återgivande som möjligt av verklighetens
toner, färgövergångar, skuggor och ljusmassor.

I Leon Cogniets elevskola fingo de olika riktningarna plats sida vid sida.
På hans ateljé studerade man grundligt "på det gamla ärliga sättet utan några
taskspelerier och effektjakter".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:31:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svekon19/1/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free