Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Oskar I:s regeringstid - 8. Johan Peter Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 GEORG NORDENSVAN
2 år var Molin i Köpenhamn. Sökte så stipendium av akademien i
Stockholm - ty nu återstod ej mycket av besparingarna från Göteborg - men
befanns ej kvalificerad till resepensionär. Reste då utan understöd över Paris
och efter en månads vistelse där till Rom, dit han anlände 1845. Han uppsökte
Fogelberg, presenterade sig som göteborgare och skulptör och blev av sin
ryktbare landsman ombedd att till en början lugna sig en månad och gå och se
noga på vad som fanns att se.
Men Molin var otålig och hade ingen månad att ge bort. Han var redan
31 år gammal. Nu gällde det att taga vara på dagarna. Varför han hyrde en
studio och började arbeta.
Hans första verk, en Amor, som höggs i marmor av en skicklig arbetare,
ådrog sig uppmärksamhet såväl bland landsmännen i Rom som hemma i
Stockholm. Den förekom på akademiens utställning 1848, tillhörig kronprinsen Karl
och blev kallad "en förhoppningsfull marmorstaty".
Amor följdes av en herdegosse, sittande på en klippa, en Ingeborg samt en
sovande backantinna.
Sistnämnda staty - i bränd lera - förskaffade Molin akademistipendiet
1849.
Den sovande backantinnan, skrev Qvarnström från Stockholm, var "ett
arbete av den utmärkta beskaffenhet, att detsamma ensamt vore tillräckligt att
på förhand göra tit. fullkomligt berättigad till erhållande av den lediga
resepensionen". Wohlfart - målare, kåsör och kritiker - kallar henne i
Posttidningen "obeskrivligt skön". Men såväl backantinnan som de övriga arbeten
Molin hemsänt måste tillsvidare förbliva magasinerade, emedan det ej i
Stockholm fanns någon lokal att däri utställa skulpturarbeten.
Under dessa år utförde han ock på beställning Oskar I: s staty i marmor
för börssalen i Göteborg samt fullbordade David med slungan (1851), började
en napolitansk vattenbärare och arbetade på "Minnet" och på flera
porträttbyster.
Han är fortfarande mångsidig, talar gärna om poesi och musik, sjunger
utmärkt och spelar violoncell, målar också ypperligt - dessa lovord uttalades
av den unga finskan Alexandra Edelfelt, som sedan blev Albert Edelfelts
mor. Under sin bröllopsresa - hennes man var arkitekt - vistades det unga
paret i Rom våren 1853 och trivdes gott i sällskap med konstnärerna - bland
dessa voro dock få, som "kunna så genialiskt intressera som Molin".
Liksom Qvarnström hade Molin ett och annat återfall av målarlängtan.
Ännu 1859 talar han om att på allvar slå sig på målning. Ett självporträtt -
som påminner om Garibaldi - finns från denna tid.
Säkert har Blommér sin andel i Molins lust att slå sig på nordiska
ämnen. Han funderar 1853 i januari på en grupp av "Loke och Höder, då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
