Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Düsseldorf - 7. Ferdinand Fagerlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land och Normandie. Enligt vad Fagerlin intygat, målade han med storartad
fantasi, djup känsla och utmärkt karakteristik. Ritters verk lockade Fagerlin
till Holland, dit vägen från D#sseldorf var kort, och där fann han ett
studieområde, enkom lämpat för hans
förutsättningar. Han har själv
yttrat, att, om de svenska
fiskarna voro lika intressanta
och måleriska som de
holländska, så skulle han måla dem,
"ehuruväl konsten är universell
och oberoende av allt
fosterländskt nationellt".1
Från 1862 blev holländska
kusten målet för hans
sommarfärder. Med ledning av studierna
utarbetades tavlorna på ateljén
i D#sseldorf. De små tavlor, han
sände hem, visade en jämn, lugn
utveckling. Teckningen var säker,
färgbehandlingen visade
behärskat inflytande av Coutures
lärdomar, ämnena voro anslående,
situationerna roande eller
känslofulla utan sentimentalitet:
Rökande fiskarpojkar (1862),
Frieriet (1864), Kärleksförklaring
(1866), Den tillfrisknande (1867). Målaren visade sig vara en underhållande
berättare, skarp karakteristiker och fysionomist, begåvad med älskvärd
godlynthet och med stillsam, oförarglig humor. Stor omsorg och skicklighet
nedlade han ej minst på att åskådligt och dramatiskt tillspetsa en situation.
Han vann en internationell publik till en början genom de båda
frieriscenerna.
Friaren har infunnit sig på visit i stugan hos den utkorade. Gossen,
uppklädd, slätkammad, litet försagd, står och vänder sin blombukett i handen,
medan flickan hör upp med sin söm och ser på honom med en allvarlig blicky
som lovar trofast kamratskap. Gubben far sitter vid sitt nät och har fått ett
sötsurt uttryck i sitt hederliga ansikte. Han är litet handfallen och generad, alls
ej inne i situationen. Men uttrycket hos morsgumman, som övertalande lägger
sin hand på gubbens skuldra, säger tydligt nog, att den faderliga välsignelsen
ej länge skall låta vänta på sig.
1 Brev till Vilhelmina Lagerheim 4 jan. 1865.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
