Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Düsseldorf - 8. Axel Nordgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärvhet och slutenhet, ärlig men sträv naturkänsla, melankoli, som aldrig blir
sentimental Han skildrar med förkärlek fattigdomen, magerheten i nordens,
natur. Han målar torftiga småländska backar med några mariga granar, som
tvina mellan stenarna, och en ensam grå stuga mitt upp i fattigdomen – eller
karga stenmotiv från västkusten eller klipplandskap från Norge, motiv som
han studerade under sina sommarbesök i norden.
Även då han på äldre dagar övergick från att redogöra för naturens former
till att fästa på duken dess stämningar – här avgjort påverkad av norrmannen
Ludvig Munthe – höll han fast vid. dessa bistra kustlandskap, och han gav
åt dem en mörk och tung men personlig och kraftfull poesi.
Ödslighetens lyrik ger han i dessa skymningsstämningar över snölandskapet
eller i månskenet över kusten, där vågorna lägga sig till rö under stranden.,
som ligger tyst och öde, utan en människoboning. Detta är ej Wahlbergs lekande,
färgglada, ljusa sommarmånsken mellan dunstlätta skyar, det är höstnattens
melankoli, de mörka viddernas sömn under långa vågors vaggsång –
naturens-tomhet och tystnad, ödsligheten i en död värld.
Det ligger något manligt behärskat och förbehållsamt i dessa utslag av
en ensam människas känsloliv. Då man har i minnet Axel Nordgrens arbeten,
förundrar man sig ej över hans bikt, att han aldrig varit nöjd med att leva
på främmande mark. Han erkände 1874 för Boklund, att han "tillbringat 24
långa, tråkiga år i D#sseldorf, plågad av en permanent hemlängtan".1
Kamrater, som besökte D#sseldorf, funno honom förtyskad och förnorskad.
Han var gift med en norsk dam och sällskapade mera med norrmän än med
svenskar. Han arbetade strävsamt och ansåg sig aldrig utlärd – "arbetat har
jag, det är sant, rätt mycket, och är - det är min fasta tro – ännu på länge
inte färdig", yttrar han i det nyssnämnda brevet. Mot den franska
landskapskonsten blev han alltmer avogt stämd, ju äldre han själv blev. Han tog ivrigt
i försvar den skola han tillhörde, och han sade sig mer än en gång vilja visa
att "man kan måla i D#sseldorf".
Hans namn hade en god klang, han vann flera medaljer och blev gott
representerad i flera museer i Tyskland.
"Kärnan av målarna äro naturalister", skrev Verner Holmberg från
D#sseldorf 1853. "Naturen, säga de, bör vara läromästarinnan, man bör icke kopiera
tavlor."
Och likväl, alla frihetsälskande grundsatser till trots, dröjde det ej länge,
förrän skolan var så konventionell, som en målarskola kan vara. Orsaken är
att söka i dess isolering. Konsten kunde i längden ej växa i denna stillastående
luft. Den gav ej den unge konstnären lust att våga något stort eller att lita
på sig själv, följa sitt eget skaplynne, gå sin egen väg. Han frestades i stället
in på den medelväg, som i bästa fall leder till popularitet.
1 Brev 2 juni 1874.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
