Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 1. Läget vid seklets mitt - Konstskolornas uppryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta sitt trontal i egenskap av furste i konstvärlden gav kronprinsen i
poetiskt högstämda ord sitt fosterländska program. Det innebar intet absolut
nytt, det han sade hade uttalats av göterna under århundradets första skede och
hade vid dess mittpunkt återkommit i Konstnärsgillets maning till svensk ungdom
att leva sig in i hemlandets natur, sägner och minnen.
Det var ej heller något för Sverige säreget, i Danmark hade Høyens ivran
för konst, byggd på nationell grund, redan slagit rot.
Karl XV gav villigt sitt stöd åt den svenska konstens uppgift att förhärliga
fosterlandet, dess fornsägner, dess historias heroer, dess naturs poesi och fägring.
Hans tid blev ett ansatsernas skede. Där saknades ej nya tag och god vilja.
På denna tid vågade konstnärerna behandla stora ämnen i stor skala, det
efterlängtade nationalmuseet stod färdigt, svensk konst och svenska kulturminnen
fingo äntligen eget tak över huvudet, konungen anlade omfattande konstsamlingar
och svenska konstnärer sammanfördes med sina norska och danska bröder i
gemensamma utställningar, som öppnade möjligheter till jämförelse och
självprövning. Betecknande för tidens tendens är att vårt Nationalmuseum, innan det i
alla delar blev taget i anspråk för sitt huvudändamål, invigdes med en allmän
överblick av samtida konst i nordens fyra länder.
Någon isolering - vare sig svensk eller skandinavisk - var dock ej att frukta.
Förbindelserna med den yttre världen voro allt fortfarande livliga, och rörelserna
ute på de stora valplatserna fingo sina representanter även i Sverige.
Konstskolornas uppryckning.
Vid början av 1850-talet träffades flertalet av de yngre och
dugande svenska konstnärerna på utländsk mark. Nyström
klagade harmsen över att de, fastän utbildade på landets bekostnad, ej gitte fylla
sina skyldigheter till konstodlingens fromma. Följden hade blivit den, att
konstskolan "helt och hållet ligger nere". Scholander rapporterade samtidigt, att "här
ser illa ut i konstväg" - hans byggnadsskola var enligt andras uttalanden i
själva verket den enda avdelning inom akademien, som visade livaktighet.1
1853 lämnade den då 71-årige Sandberg sin plats som läroverkets direktör.
Han efterträddes av Qvarnström. Enligt Nyströms vitsord var denne rättrådig och
ridderlig, i sin tjänst nitisk och skicklig, men han var ingen rivande man, han
visade sig - fortfarande enligt Nyströms uttalande - "mera angelägen om
elevernas personliga välvilja än om den kraftiga, syftesenliga utvecklingen av
deras daning". En följd av denna hans välvilja var, att högre teckningsskolan
befanns "överfull med omogna elever och i ett tydligt avmattningstillstånd".
Akademien behövde en insats av unga, friska viljor, till en början en lärare i
målning, ty nu ämnade Qvarnström göra allvar av att tillskapa den målarskola,
som länge varit ett önskemål. Ekman, som var bosatt i Åbo sedan 1845,
blev erbjuden en professorsplats, om han ville flytta till Stockholm, men han
1 Scholanders och Nyströms uttalanden 1851 och 52. Se del I, sid 512.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
