Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 4. Karl XV konstlivets centralgestalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter det andra, och dessutom hjälpte han utan att tröttna sina närmare och
fjärmare vänner med råd och dåd.
Hans hjälpsamhet översteg vida vad någon hade rätt att begära. Besvär eller
uppoffringar tänkte han aldrig på, och därför togs också hans beredvillighet i
anspråk från alla världens håll. Den samling brev från samtida, han efterlämnat,
är belysande även däri att flertalet av breven - från äldre och yngre
konstnärer, alltifrån Fogelberg och till gossarna i antikskolan - överflöda av
tacksägelser för bevisade tjänster, liksom oftast av anhållan om nya. Han skulle taga
emot tavlor, hänga upp och packa in tavlor och först och främst sälja dem -
priset lämnades ofta åt honom att bestämma - sälja till konungen, till museet
eller Konstföreningen eller till vem han behagade, blott han inte dröjde länge
med att skicka pengarna, vilket nästan alltid var huvudsaken.
Han fick ej mycken tid att ägna åt sin målning. Denna blev för honom "en
tillfällig bisak", en uppfriskande sysselsättning på lediga stunder.
Skolan blev hans hjärtebarn. Till och med Dardel, som i sin dagbok ganska
konsekvent yttrar sig om Boklund i ringaktande ordalag, medgav efter dennes
död, att han var en god lärare och att vår målarskola hade honom att tacka för
"sin relativa blomstring". Resultaten av skolans verksamhet visa, att han varit
en i hög grad uppryckande kraft. Han sökte aldrig påtvinga eleverna något allena
saliggörande målningssätt - varken Coutures eller någon annan mästares. Han
lät dem söka sig fram, och då han i rätta stunden grep in i deras arbete, skedde
det på det sätt, att han tog penseln och avsatte på elevens studie några färgtoner
som hållpunkter, utgångspunkter. Hans för detta elever erkände villigt hans
förmåga att framlocka möjligheterna. En konstnär av det yngre släktledet har om
hans undervisning fällt det väl funna uttrycket: "Boklund förstod så att säga
att blåsa på kol. Fanns det glöd däri,, så fick han det att brinna, och han lät
det brinna som det ville, han blott blåste. Endast så är en skola berättigad." l
Vid Boklunds hemkomst från München hade Scholander uttryckt sin
förhoppning, att han ej måtte "snart surna liksom de andra, liksom de mista intresset
för vad andra göra och liksom de sätta sitt ljus under ena skeppo, då det gäller
upplysningar, råd och öppenhet".2
Boklund var i själva verket ej den som surnade. Han var minst av allt en
enstöring, och så jäktad han än var, fick han tid övrig till ett ganska intensivt
sällskapsliv.
Ett av hans första åtgöranden efter sin hemflyttning var försöket att
åstadkomma kamratliv och kamratanda bland konstnärerna. I detta syfte stiftade han
Konstnärsklubben.
Den räknar sin tillvaro från den 11 oktober 1856. Dess första lokal var ett rum
på en anspråkslös källare vid Norrlandsgatan. Där firades den första julfesten
1 Skulptören Teodor Lundberg i ett stipendiatbrev till A. T. Gellerstedt 10 aug. 1886.
2 Brev till Arsenius 18 mars 1856.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
