Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 5. Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och rö, de som helt upptagas av sina personliga intressen, av sin verksamhet
eller ärelystnad. Men de otåliga, som vilja se framstegen växa ut ur
ansträngningen och som fordra att envar, som delar deras önskemål, också skall osjälviskt
dela mödan, de bli missnöjda och misstrogna.
Hos mer än en av dem finner man uttalanden, som tyda på ett allt annat än
blomstrande konstliv. Höckert vantrivs i "denna sorts aktningsvärda borgerlighet,
uti vilken man med eller mot sin vilja kommer in här i Stockholm", bland
"småsintheter och elände av alla slag, overksamhet eller misslyckad verksamhet",
som han ser runtomkring sig.1 Kiörboe, som vänt hem, finner sig ej behövas i
Sverige utan reser sin väg igen. Egron Lundgrens "friska skratt" åt hemmets
förhållanden övergår till trött missmod. Hemma vegeterar han i "ett slags
hungersnöd i omgivningar, alltför konsttomma". Troili lever ett halvt liv och ser världen
grått i grått, och Scholander är den, som - privat inför sina vänner - talar
mera kraftigt ur skägget än någon av de andra, därför att han är mera än någon
annan lysten efter att få hängiva sig åt ett syftesenligt arbete för framtiden.
Tidigt nog börjar Scholander se våra konstförhållanden i svart. Han blir
pessimist - som han själv yttrar - "par la force des choses". Han säger sig
lida under "vetandets förbannelse" och av svikna ungdomsillusioner.
Han har ej varit bofast hemma många år, förrän hans missnöje är fast rotat.
Redan 1853 har han gjort den erfarenhet, att mossan växer fast i den nordiska
konstnärens kropp och själ, och att isoleringen här uppe i "de sköna konsternas
Kamschatka" lägger fjäll över hans ögon. Han liknar svenska konsten vid Döda
havet, "ett sorgligt lervatten, vari det sprittande nödvändiga abborrlivet
småningom byter sig i tung simpnatur och man sjunker så omärkligt allt djupare
och djupare i den allt tjockare och tjockare lervällingen, till dess man icke
mer förmår höja sig mot ytan, där solen glimmar".2
Då gryning till en ny dag för konsten i hemmet spåras fram emot detta
årtiondes slut, kan även Scholander för någon stund glömma sitt missmod. I ett
brev till P. A. Säve l mars 1858 berättar han, att "rikets ständer hava, såsom du
torde veta, anslagit 6,000 rdr rmt årligen på ordinarie stat till inköp av svenska
artisters arbeten för museet. Konstföreningarna i riket giva årligen ut ungefär
20,000 rdr till samma ändamål. Detta är en ganska vacker summa, och om man
i högt medeltal uppskattar arbetenas priser till 400 rdr, så gör det 50 nya tavlor
om året, som inkomma och spridas. Detta skall ovillkorligen bidraga till smakens
odling, och det visar sig även i Stockholm huru intresset vuxit till." Men dessa
glädjande nyheter följas omedelbart av en påminnelse om att artisternas antal
växer "som ohyra på en fattiglapp".
Två år senare3 urladdar han sig som följer: "Här är bara skröplighet och
flärd, skrumpna skal utan kärnor, inga förmågor och inga goda viljor." "På
1 Till Arsenius 29 sept. 1861. - 2 30 dec. 1853. - 3 Till P. A. Säve 3 dec. 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
