Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Karl XV:s tid. Konstnärer och konstverk - 4. Boklund som målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 GEORG NORDENSVAN
tonen starkt påminna om Egron Lundgrens skrivelser till akademien kort förut.
Även Höckert skrev flytande, med ordrik tacksamhet för akademiens välvilja,
med vördnadsbetygelser, ursäkter och självförebråelser. Anledningen till hans
tystnad hade varit den, att han ej hunnit skriva. Han har arbetat och håller nu
på med en stor tavla, som tar all hans tid och kraft i anspråk. Han glömmer ej
att påminna vederbörande om, att han på preses Anckarsvärds förord blivit
underkommissarie vid världsutställningens svenska konstavdelning och även i
denna befattning har ett väldigt göra.
Tavlan - skrev han i ett av breven till Nyström - framställer samma ämne
som han två år förut behandlat i en skiss, som han då sålt till Konstföreningen.
Nu liade han något ändrat kompositionen och utvidgat tavlan, så att hela det lilla
kapellet fick rum på den. "Befolkningen består av 18 lappar, män, kvinnor och
barn, en präst och en hund; de tvenne sistnämnda äro de enda som äro svarta, de
övriga figurerna brokiga." Det var hans sätt att beskriva sitt storverk.
I mars 1855 kunde han underrätta akademien om att tavlan nu var avslutad.1
Och på hösten inrapporterade han den glada nyhet, att han vid prisutdelningen
den 15 november fått en första klassens medalj.2 Han nämnde i samma brev, att
det vore omöjligt för honom att sända den stora tavlan till hemlandet, det skulle
kosta honom ett kvartal av stipendiet, och tavlan skulle sannolikt förbli osåld.
Han hoppades i själva verket, att svenska staten skulle köpa den. Ett sådant
fall som detta - fråga om att inköpa ett konstverk, som ej blivit hemsänt till
påseende - var emellertid ej förutsett i gällande författningar. Det fanns också
de, som påminde om, att Höckert var akademiens resepensionär, att hans studier
ej gått den reglementerade vägen, att han ej insänt prov på vad han uträttat i
Paris och därigenom givit akademien tillfälle att bedöma hans konstnärskap.
Akademien - lär Nyström ha skrivit till Höckert - hade ingen skyldighet att
på främmande konstdomares auktoritet låta Sverige, "åkande på Frankrikes
hundsvott, självmant visa honom de hedersbetygelser, som han aldrig med egna
bemödanden av fäderneslandet påkallat".3
Höckert blev ond på fullaste allvar. Han hade i Paris blivit likställd med
Achenbach, Knaus, Kaulbach, Tidemand, och han ansåg sig ha rätt att vänta
erkännande även från sitt hemland. "Andra konstnärer", skrev han hem, "som
hedrat sitt land, fingo lagrar från hemorterna, jag fick ovett."
Visserligen "planerades hos höga och högsta vederbörande" tavlans inköp,4
men intresset tycks ha varit måttligt, varför Höckert - våren 1856 - antog
franska regeringens köpanbud och sålde tavlan, som hamnade i det nordligast
belägna museum i Frankrike, i Lille.
1 I brev till Nyström, odaterat, anlände den 20 mars. - 2 Om svenskarnas bidrag till
världsutställningen och om övriga utmärkelser där se del I, sid. 517 ff. - 3 Citatet ur ett
brev från Nyström till Höckert är här återgivet efter H. Wieselgrens Höckertmonografi.
Brevet har jag ej lyckats uppspåra. - * Likaledes citat efter H. "Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
