Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Karl XV:s tid. Konstnärer och konstverk - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XV :s TID. KONSTNÄRER OCH KONSTVERK 77
ställningen befanns sakna storhet. Dietrichson påpekade, att brandens poetiska
betydelse låg i att ett sekel därmed steg ner i graven. Den döde konungens lik,
buret fritt och ohöljt av hans officerare, borde följaktligen ha varit
framställningens huvudsak och utgjort tavlans medelpunkt. För övrigt medgav kritikern,
att målningen erbjöd "storartat uttryck i figurer och grupper".
Nyblom fann ämnet "olyckligt". De svarta dräkterna och den blå röken måste
ge det hela en tung prägel. Kompositionen bildar en upp- och nedvänd pyramid
- med spetsen neråt alltså - och en bifigur, den lilla prinsessan med hundarna,
intar den främsta platsen i förgrunden. Utförandet är ojämnt och ej fulländat.
Om målningens koloristiska styrka yttrar anmärkaren ej ett ord. Han anser likväl
att detta, den bortgångne konstnärens sista verk, trots dess svagheter, äger
tillräckligt mycken skönhet för att staten borde tillägna sig detsamma. Långt senare
skrev Dardel i sin dagbok: "Ehuru den icke hör till konstnärens bästa arbeten,
har Höckerts tavla dock stora färgegenskaper och förtjänar en plats på museum".1
Samtidens ställning till Höckert belyser i högsta grad de åsikter, som då
härskade. Kritiken fäste sig först och sist vid en målnings berättande eller
poetiska innehåll, medan Höckert sökte lösa måleriska uppgifter. Hur okänslig
tiden i själva verket var för en dylik synpunkt framgår av ett för eftervärlden
så förvånande faktum som att Estlander i sin konsthistoria (1867) ej ens nämner
Slottsbranden. Han hade dock sett den året förut.
Det dröjde till 1892, innan Slottsbrandens konstnärliga lödighet vann ett
oförbehållsamt erkännande. Det uttalades av Julius Lange, som i denna "utmärkta"
målning såg "ett av hela den svenska konstens mest genialiska verk,
förunderligt levande och rörligt i det måleriska föredraget", visserligen starkt påverkat
av Delacroix men "en bättre Delacroix än månget verk av mästaren själv".2
För eftervärlden har Slottsbranden intresse ej som ett försök till rekonstruktion
av en historisk tilldragelse utan uteslutande som överlägset måleri. Ett ytterligare
intresse har målningen som representant i svensk konst för fransk romantik.
Grupperingens rytm, figurernas rörelser, färgens liv peka omedelbart tillbaka
till romantikens färgdiktning. Målningen är på samma gång alltigenom behärskad,
kompositionen noggrant beräknad och även färghållningen utstuderad.
I svenskt 1800-talsmåleri betecknar Slottsbranden det måleriska elementets
genombrott. Den stod ensam i sin tid och blev därför varken förstådd eller
tillbörligt uppskattad. Höckert var först och sist målare - han var i högre grad
målare än någon av hans svenska föregångare efter Pilo.
1 Dardels dagbok 1883. - Ett eko av kritikens uppfattning 1866 går igen, då Slottsbranden
ännu 20 år senare - i det av Arv. Ahnfelt utgivna uppslagsverket Europas konstnärer .-
omtalas som "en effektfull men också om sorgliga minnen viskande ruin - ett förfelat verk,
där ingen teknisk bravur kunnat skyla grundmisstaget". Den anonyme författaren tillerkänner
likväl Höckert smak, finhet, en lysande palett och "goda avsikter"(!)
a Tilskueren 1892S omtryckt i Udvalgte Skrifter I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
