Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Karl XV:s tid. Konstnärer och konstverk - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 GEORG NORDENSVAN
utan breder sig i ett vimmel av människor över den väldiga duken, 10 meter i
längd. Koloristisk sammanhållning äger den ej heller - kan ej mäta sig med
den föregående skissen, som i sina milda, mjuka färger har en mera behärskad
målerisk hållning än jättetavlan. Även skissen till "Hjalmars avsked" överträffar
som målning den utarbetade tavlan.
Winge är en av de modigaste försökarna bland våra konstnärer. Bland
representanter för den götiska riktningen är han den ende, som helt uppgått i
strävandet att ställa den nordiska fornvärlden levande fram för samtiden.
Fantasien förde honom mer än en gång högre än vingarna buro. Men den var full
av mod och hänförelse.1
Blackstadius hade under sin vistelse i Finland vid mitten av århundradet
gjort ett försök att behandla ett ämne ur den finska myten: Väinämöinen
strängande sin kantele i leende finsk sommarnatur. Men denna spelman har intet av
sago-hj älte, han är en helt vardaglig gubbe med ett vördigt skägg. Ett årtionde efteråt
upptog Ekman utan framgång den finska fornsagans gestalter och! behandlade
dem i några stora, brokiga, stillösa målningar.
Blackstadius hade efter sin vistelse i Finland målat hos Couture i Paris och
därefter varit en av svenskarna i Rom, innan han hamnade i Stockholm, där han
blev lärare vid Tekniska skolan.
Han utställde än italienska landskap med de vanliga typerna, än svenska genrer
- kräftfiske vid bloss, bondgossar fasttagande hästar på bete, badande
sotar-gossar - än romantiska fantasier sådana som Sjöjungfrun eller Bondflickan,
som lyssnar på näckens spel. På 1860-talet fördes också han in på den moderna
nordiska riktningen, målade "skärgårdsfolk, betraktande en strid till sjöss" och
var en av de få svenskar, som på 1866 års nordiska utställning visade en
historiemålning. "Sankt Sigfrid döper allmogen i Småland" vann då
erkännande för sin monumentala hållning och för den omväxlande grupperingen,
men mot färgen och mot detalj utförandet var ett och annat att invända.
"Välment men utan motsvarande förmåga", skrev Nyblom.
Då "Sankt Sigfrid" ej fann köpare, övergav Blackstadius den nordiska konstens
väg. Några altartavlor blevo vid sidan av en och annan liten genre de enda
konstverk, som lämnade hans ateljé.
Scholander har yttrat, att han var "en man utan anlag men med rasande god
vilja".
Han var en poetisk natur, skrev vers, höll roliga tal i klubben. Han var en
1 Karl XV inköpte Kråka (målad 1862) för 900 kr., Hjalmars avsked från Orvar Odd (målad
på beställning av konungen 1866) för 2,500 kr. Tavlan är nu deponerad i Vänersborgs museum,
en färgskiss finnes på Nationalmuseum), Olof Tryggvason och Sigrid Storråda 1868 (nu i
Örebro museum) och Tors strid med jättarna (målad på beställning 1872, betalades med
6,000 kr.) Loke och Sigyn förvärvades av Nationalmuseum 1864, Ingeborg väntande Hjalmars
återkomst (1866) har hamnat i Göteborgs museum. Den fyra meter breda skissen till "En
invandring under järnåldern" äges av Konstakademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
