Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. 1870-talets konstnärskrets. Germansk och romersk påverkan - 4. Gotthard Werner - 5. Julius Kronberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1870-TALETS KONSTNÄRSKRETS 173
Han saknade intensitet i sitt studium, hade svårt att sammanstämma innehåll
och förrn, uppslag och uttryck till en harmonisk enhet.
I sitt hemland fann han aldrig ankargrund, vann föga erkännande, såg sig
överflödig och trodde sig motarbetad och trakasserad. Att han "hatar
vederbörande, framför allt Boklund" omtalas 1876. Han var en livfull natur, eld
och lågor, godmodig och underhållande bland vänner, eljest en etterblåsa.
Vänskapen med Georg v. Rosen bestod länge. 1877 målade Rosen hans
porträtt i röd venetiansk dräkt, knästycke. Men 1900 refuserade Svenska
konstnärernas förening en målning "Höga visan". Werner skrev då till Rosen -
som tycks ha suttit i antagningsjuryn - ett argt och hätskt brev, som slutade
med "farväl för alltid". Rosen svarade öppet och behärskat1 - om deras
fyrtioåriga vänskap nu skulle vara slut, så var skulden ej på hans sida. Han
undertecknade "din gamle vän G. v. R."
Werner var ingen lycklig konstnärsnatur. Hans begåvning är uppenbar, och
i sin strävan efter idealitet i sin konst liksom i sin kamp mot teknisk begränsning
har han rätt till medkänsla och aktning. I sökandet efter monumental form stod
han ganska ensam bland sina landsmän under realistskedet. Även i andra länder
funnos på denna tid konstnärer, som seglade emot vinden och som envist höllo
kursen efter sina egna stjärnor. De starkaste och mest uthålliga segrade till
sist och erkändes som föregångsmän och vågbrytare. Till de segrande kan man
ej räkna Werner, men han var dock en av dem, för vilkas syn framtidskonstens
heliga land hägrade i ett fjärran, som han ej hade kraft att nå som erövrare.2
5.
Detta skedes lyckoprins, det svenska måleriets unge Aladdin
var Julius Kronberg.
Han ägde ej Rosens intellektuella läggning, ej heller hans rätlinjighet, som
lät sig av intet rubbas. Främmande för honom var också det oroliga, som ger
Werners verksamhet dess karaktär av något halvgånget, halvt behärskat.
Kronberg var brådmogen och skicklig i handen, var målare mera än tänkare.
Redan som akademielev var han - ej enbart kroppsligen - huvudet högre
än kamraterna. Han hade ej låtit tiden gå sig ur händerna, han började i
"principen" vid tretton års ålder och fick kungliga medaljen vid nitton. Som
1 4 juli 1900.
2 Werner är representerad av flera målningar i Linköpings stadsmuseum och i Östergötlands
museum sammastädes. Nationalmuseum äger skisser till Biskop Brasks sista mässa, Debora
och tävlingsförslagen 1891. Biskop Brask, som blivit hembjuden till statsinköp 1879, köptes
av konung Oskar II.
Efter Werners död föranstaltade Konstnärsförbundet en minnesutställning i avsikt att hedra
hans minne "och skänka upprättelse åt den oförstådde konstnären. Det är emellertid
tvivelaktigt, om något dylikt genom utställningen vunnits", skrev Karl Nordström i förbundets
årsberättelse 1905. Utställningen var dock mångsidigt belysande.
Julius Kronberg, f.
1850, d. 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
