Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Svenska parisare, 1870-talet - 1. Rörelser inom det franska måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iakttagelse och rask pensel, det är ingen tid till utarbetande, målaren har att i
sammanfattande drag fastslå sitt intryck av en naturföreteelse, ofta ett ögonblickligt,
förbiilande intryck, "une impression vierge".
Nästa steg i måleriets förnyelse blev impressionismen. Målet var allt
fortfarande att nå största möjliga ljusstyrka, som ett medel att driva upp ljusverkan
infördes nu användandet av prismatiska färger och en konsekvent genomförd,
sönderdelad teknik. Med färger, blandade på paletten, kunde målaren aldrig
nå ett så klart ljus och ett så koloristiskt vibrerande liv som är möjligt att
åstadkomma, om han avsätter färgerna rena på duken i fläckar eller streck och
ytterligare stegrar deras verkan genom isättning av deras komplementfärger. Färgerna
skulle alltså blandas ej på paletten utan i åskådarens öga.
Nyhetsmännen sökte stöd för sina teorier hos samtida vetenskapsmän, och så
fick den prismatiska målningsmetoden sitt system och sin katekes.
Den var mera genomgående revolutionär än någon annan nyhet inom
konstutövningen sedan långa tider tillbaka. Den sprängde måleriets traditioner. Med
detta förfaringssätt upplöste målaren naturens former i färgfläckar, nyanser och
reflexer, och han uppgav teckningen liksom han uppgav karaktär, personlighet,
smidighet och känsla i penselföringen.
Den nya metoden utexperimenterades under de första åren av 1870-talet,
gruppens första utställning ägde rum 1874. Det var vid detta tillfälle en kritiker
uppkallade riktningen impressionisternas skola. Grupputställningaf följde sedan
varje eller vartannat år. Detta var impressionismens "heroiska" skede. Några av
de första deltagarna drogo sig snart tillbaka, Manet, som med lidelse deltagit i
experimenten med dekomponerade färger, återvände till att utställa på
salongerna, blev åter refuserad där, vann slutligen likväl medalj och hederslegionens
röda band, inseglet på officiellt erkänt konstnärsskap. Impressionisternas måleri
betraktades en tid framåt huvudsakligen som ett utslag av charlataner! och
sensationslystnad och möttes med löje och ringaktning.
1870- och 80-talen utgjorde för Frankrikes konst en lysande tid av
kraft-samlande och kraftutveckling. Den gav en rik och imponerande helbild, alla
nyanser mellan tradition och modernitet voro där representerade.
I högsätet satt fortfarande den historiska skolan, och ungdomens väg till
framgång gick liksom förr säkrast genom "école" och prix de Rome. Det stora
måleriet intog dominerande platser på salongen, där bibliska, antika,
mytologiska och allegoriska ämnen aldrig saknades. Monumentalmåleriet i dess högsta
yttringar stödde sig på grundliga studier av italienska renässansmålare.
1860-talet hade därtill medfört en kraftig påverkan från spanska mästare.
Orient-måleriet fortlevde, historisk realism likaså, och en banal, sötaktig
salongsklassicism beundrades i förnäma kretsar. Men fantastisk sagodiktning hade sin
representant i Gustave Moreaus extatiska feerier, med sällsamma ämnen och yppig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
