Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Svenska parisare, 1870-talet - 9. Svenska landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige. Hans sätt att måla blev från mer än ett håll omtalat som endast och
allenast ett modemaner. Under hans dusseldorfska skede hade man någon gång
anmärkt på, att han "förbisett sitt stora mål: ett klart, djupt och sant totalintryck"
.- senare, då han lade an på totalintrycket, befanns han ha uppgått i en
främmande skola, "varigenom hans tavlor blivit i hög grad konstlade". - "Han är nu
inne på modestråten, kan dock ej f rånkännas verklig begåvning."1
Svenska granskare från denna tid anse, att det moderna kravet på stämning
medfört sådana resultat som att dilettantismen breder sig, att det gedigna
naturstudiet försummas, att landskapsmålaren nu sätter en ära i att med förakt för
komposition och teckning kasta färgerna på duken helt godtyckligt, "ju suddigare
och obestämdare, dess bättre", att de moderna landskapen se ut, som hade
målaren tryckt paletten mot duken och sedan blint rört omkring med penseln
bland färgfläckarna. Riktningen anses farlig och kan lätt urarta till ren humbug.
Scholander yttrar härom i ett brev till Boklund:2
"Wahlberg förstår sin sak, och jag är övertygad, att hans framgång blir
varaktig i Paris. Men de alla som ej hava hans talang och kasta sig in på samma
bana av formlöshet, utan att på den skyla det bristande med färgtonens behag,
de göra sig själva och konsten ingen tjänst; och att trätta sådant sudd i vår
beskedliga publik, det går ej, och det kan giva Konstföreningen en knäck, därest
den ej med allvar tager figurmålning under armarna."
"Sudd" är ett ord, som ofta upprepades på tal om landskapen från denna tid.
Den läsande svenska allmänheten fick den föreställning, att det franska
landskapsmåleriet visade tendenser till upplösning och att det nu gällde att rädda
ungdomen från ett farligt inflytande.
En välbehövlig gensaga mot alla antydningar i denna riktning gav en av
konstnärerna, landskapsmålaren Olof Hermelin, i några pariserbrev sommaren
1875. Han var ingen grön yngling, ingen skrikhals och excentriker, han var en
lugn och vaken iakttagare. Det var ord i sinom tid, han uttalade, då han
sammanfattade sina intryck av det franska friluftsmåleriet, dess karaktär och strävan, dess
mål och medel.
Efter att i en överblick av salongen ha omnämnt en riktning för dagen, "den
i Frankrike acklimatiserade Diisseldorfsskolan", som representerades av de till
Paris inflyttade ungerska målarna v. Paal och Munkacsy och som sökte starka,
samlade, verksamma motsättningar av mörka, mustiga färger, framhöll han en
stämning av Daubigny som ett slående motstycke till dessa brunsåsiga tavlor.
Daubignys ’Vinter’ stod "hel, enkel, fin i tonen", målad "på ett flyktigt men dock
sant sätt, låt vara att vissa detaljer äro "alltför litet utförda". Fransmännens
landskap utmärkas i regel för fri och självständig naturuppfattning, enkelhet,
så litet "skola" i behandlingen som möjligt.
3 Uttryck av Eichhorn 1866 och 1869. - 2 25 juni 1873.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
