Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Vid seklets slut. Svenskt måleri - 2. Den nationella rörelsen i Sverige - De styrande inom Konstakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 GEORG NORDENSVAN
På Konstakademiens sista högtidsdag i den gamla byggnaden tog professor
Curman en gruppfotografi, som här återgives. Med frih. Nordenfalk på
preses-platsen och på hans högra sida prins Eugen och vicepreses Sander sitta vid
sessionsbordet hrr professorer: Malmström, Börjeson, Rosen, Adolf Lindberg,
Holm, Gellerstedt och Cederström. De bakom stående äro arkitekterna E.
Jacobson, Grundström och Dahl, målarna Nils Forsberg, Hildegard Norberg, Nyberg,
Jungstedt, V. Forssell, Björck, Axel Kulle och längst på högra flygeln
skulptören Teodor Lundberg och sekreteraren L. Looström.
Alltså jämte institionens ledare övervägande representanter för den gamla
skolan inom konstnärskåren.
Spenamnet "det akademiska gubbhuset" kan dock alls ej tillämpas på
nittiotalets akademister.
Bland målarna inom denna krets är Georg von Rosen den främste mannen.
Han är ej ålderspresident i laget, 1890 hade han fyllt 47 år. Flera av hans mest
kärnfulla porträtt tillkomma under detta årtionde - Palm 1890, Sander 1894,
Pontus Wikner 1895. Från samma tid stammar kvinnoporträttet Egeria, som
överraskar med hög färgklang och saftiga toner, smaragdgrönt, citrongult, rosa
-. en för målaren ny palett. "Drottning Dagmars uppväckelse" fullbordas
1899. Rosen visar sig i denna målning liksom förut i "Den förlorade sonen"
känslig för tidens strävan inom ljus- och valörstudiet - i drottning Dagmars
vilorum bryter sig snål vinterdager, som silar in genom en fönsterglugg, med
skenet från tända vaxljus. Avståndet: från "Erik XIV" med dess jämna
belys-ning från en osynlig ljuskälla är påfallande. På helt ny väg var Rosen inne i
"Sfinxen" (påbörjad 1887, flera förstudier äro daterade 1889, målningen
utställdes 1905, därefter ommålades sagodjuret och fick först då sin krypande
rörelse, 1907 var målningen definitivt slutförd). Sfinxen - med en lejoninnas
kropp och en stel. iskall ansiktsmask - lurar i stenbrottet efter rov. Målningen
saknar enhetlig karaktär, fantasidjuret är ej rätt hemma i det med stark realism
behandlade klipplandskapet.
På säker mark stod konstnären däremot i en av sina sista kompositioner "Gången
mot döden", som han behandlat i målning och radering. En flock rusiga män och
kvinnor raglar ut från ett gille och dansen går utför sluttande plan ner till den
öppna graven, där döden väntar med sin spade. En fantasi, som leder tanken
tillbaka till Bonde-Bruegels "De blinda".
Gustav Cederström blev Rosens efterträdare som akademidirektör. Inom
nittiotalets början faller hans för Landstingssalen i Malmö rådhus utförda
väggmålning med ämnet Magnus Stenbock, då denne från rådhustrappan i Malmö kallar
skåningarna till strid. "Ansgarius predikar kristendomen" - avsedd att utföras i
freskomålning för Nationalmuseum - blev prisbelönad men stannade vid skissen.
Kartonger till fönstermålningar med svenskhistoriska ämnen tecknade Cederström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
