Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Vid seklets slut. Svenskt måleri (fortsättning) - 7. Olof Sager-Nelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 GEORG NORDENSVAN
Detta skedde på sommaren 1883. Ingen anade, att "Olle" då hade endast två
år att leva. Han var alls ej dödsmärkt, en kamrat i den pariserkrets, där han
hamnade, skildrar honom som "frimodig, sund och tvärsäker, målmedveten och
intensiv i sitt studium och sitt arbete".1
I denna krets var hans expatrierade landsman Aguéli en huvudperson. För
ungdomarna från den barbariska norden förmedlade han bekantskapen med van Goghs
och Cézannes måleri och med franska ellier kosmopolitiska filosofer,
independen-ter, drömmare och samhällsomstörtare. Dessa "bohemer och rapiner" - vittnar en
av kamraterna - genomlevde då i Paris "en intensiv Sturm- und Drangperiod", i
"vittfämnande diskussioner och självsäkra faslslåeriden av teser och idéer".1
Det var vid denna tidpunkt, "Sär Péladan" i Paris stod upp som profet och
förkunnare och "Rose-croix" bebådade konstens pånyttfödelse. Om den ståndpunkt,
det lilla svensk-finsk-franska kotteriet intog till stormästaren av rosens och
korsets orden, har vad jag vet, intet dunstat ut, men uppenbart är, att Sager-Nelson
i Péladans program fann uttalat mycket av sin egen trånad efter en mystisk och
ideell, över sinnlighet och banal verklighet upphöjd konst.
Våren 1894 debuteradie han i Stockholm med fem porträttstudier och ett
franskt landskap. Medan denna utställning pågick, skrev han till mig ett brev,
som jag - så ytterst föga belyst som hans konstnärskap och personlighet varit
och är -. tar mig friheten att här avtrycka i dess helhet.
Paris % 94.
Herr G. Nordensvan.
Jag har läst vad Ni sagt om mig och det var bra.
Det bästa, som kunde sägas, om ock ej fullt juste.
Och därför skulle jag vilja giva en liten studie, som gav ett någorlunda distinkt
begrepp om mitt strävande. När jag kom hit, slog mig genast i ansiktet den
tröstlösa décadence, som i allt, särskilt nu konst kulminerar och vars stinkande,
retande parfym mördar alla bättre instinkter, särskilt hos de unge.
Därför hugger jag genast huvudet av de svenska målarpojkarna, som komma
hit, ty de gå genast upp i eländet med hull ooh hår. Nå, det hör nu egentligen inte
hit. Malå är en sak och konst en sak. Men nu målar man bara, man ger allt för
"la belle matiére", men konst vill man helst akta sig för.
Ty enligt min tro är det viktigaste av allt den stora och ödmjuka rörelsen2, och
ju mera den närmar sig formen för bönen, ju säkrare är det sann och stor konst.
Detta är grunden för min religion. Ty för konsten, som ju även är den sublima
kärleken, prutar jag icke av på något,
Således jag ställer mig varken till höger eller vänster utan helt enkelt rätt
fram, ödmjukt men fast och energiskt.
Ännu så länge - lite utvecklad - har jag icke mina ögon öppna för mera än
1 Finske målaren W. von Hausen i "Minnen från samvaron med Gustav Agelii i Paris och
Cairo", Ord och bild 1926. Om Sager-Nelson se A. Gauffin, "Ur S.-N:s utvecklingshistoria" i
tidskriften Kunst og Kultur 1920.
2 Ordet "rörelsen" är här uppenbarligen ej liktydigt med "le mouvement" utan med
"rémotion".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
