Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Vid seklets slut. Svenskt måleri (fortsättning) - 10. Otto Hesselbom - 11. Skildrare av svenska folket i svensk natur: Emerik Stenberg, Carl Wilhelmsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID SEKLETS SLUT. SVENSKT MÅLERI 431
litograf, konsthantverkare och målare - en personlighet för sig och en
representant för sin tids oro och sökande.
11.
De svenska målarna ha erövrat den svenska naturen. Flera av dem måla även
det svenska folket i dess miljö, i dess dagliga liv. Strävan till nationell stil saknas
ej helt och hållet, ej heller saknas personlig självständighet, originalitet och
fantasi.
På 1890-tailet målade Zorn midsommardansen i Mora och Carl Larsson
–jämte museifreskerna - "De mina" och interiörerna från Sundborn. Båda
representera de en lokalt betonad konst, "Kunst aus Eigenem", men båda hade
tillägnat sig sin tids konstkultur och hade stått sig i tävlan med de stora
konstländernas mästare. De representera, var på sitt sätt, realism, verklighet, sedd genom
olika temperament.
Under 1890-talet började "utsocknes" målare att i större
omfattning än förr slå sig ner i Dalarne. Den förste, som efter
Larsson satte bo där, var Emerik Stenberg., stockholmare till börden och
akademielev under nittiotalets första hälft. Under ett sommarbesök i Dalarne började
han göra studier till "Likvaka i Leksand". Det blev en stor målning -
interiör och figurer i ljussken - den uppvisades bland akademiens elevarbeten
1896, väckte därefter uppmärksamhet på Stockholmsutställningen 1897 och
inköptes av Göteborgs museum 1898. Stenberg blev nu dalabo och valde sina motiv
ur sin närmaste omgivning. Något novellistiskt eller anekdotiskt innehåll fanns
ej i hans målningar från Dalarne, de voro uteslutande existensbil der, stuginteriörar
med kvinnor och barn, gummor i vävstolen eller i husliga sysslor, små tultingar
i saffransgula kjolar, unga flickor, ibland överraskade i tillfälliga, omedvetet
och lustigt oplastiska ställningar. I de färggranna daldräkterna, som behandlats
med stor försiktighet av de äldre genremålarna och med relativ dristighet av
Höckert, hade Zorn funnit nya måleriska värden, ioch Stenberg slog oförfärad in
på Zorns väg, utan att likväl efterhärma mästaren. Han satte käckt klaraste rött,
grönt och gult omedelbart invid varandra i stickande solsken genom stugornas
små fönster och kunde nå en glimmande munter verkan. Något större arbete med
dalmotiv blev dock ej slutfört, det stannade vid grupper och detaljstudier. Och
fram på det nya århundradet blev Stenberg återbördad till Stockholm och mest
upptagen av porträttmåleri. Som porträttör lade han mindre an på det rent
måleriska, hans porträtt röjde en robust manlig kraft och han kunde uthamra
karaktären med stark auktoritet och där tillfälle erbjöds med intensiv skärpa.
Bohuslän fick under nittiotalet sin representative målare i
Carl Wilhelmson.
Emerik Stenberg, f.
1873, d. 1927.
Carl Wilhelmson,
f. 1866, d. 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
