Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 GEORG NORDENSVAN
söka en nationalanda" och som "i allt utan urskillning vilja vara de rikare
länders apor". Det var under den götiska rörelsens första tid, dessa maningsord
fälldes.1 Både då och senare skönjas dock ansatser till nationell anda i svensk
konst. Fogelberg sökte väcka Valhalls gudar till liv, strävan till en konst, som
ägde gemensamhet med folk och land, skönjdes hos folklivsmålarna vid
århundradets mitt, hos Dahlström, Ekman och andra, som utan stora anspråk målade
små bondetavlor och små vardagslandskap, i det lyriska sagomåleriet, som fick
sin målsman i Blommér, och i Sandbergs flitigt odlade men skäligen torra
historiemåleri. Konstnärsgillets program upptog krav på fosterländsk konst, och
denna strävan levde upp hos Qvarnström och Molin i skulpturen och hos Winge
och Malmström i måleriet med ämnen ur nordmannasagor. Svenskt bondeliv
skildrades flitigt i Dusseldorf på denna tid, då man ännu ej insett
nödvändigheten för konsten att andas det egna hemmets luft.
På 1870-talet togo enstaka konstvägvisare till orda mot de unga svenska
konstnärernas traditionella utflyttning. Utan påföljd, ungdomen längtade till ett rikare
och mera sporrande konstnärsliv än det hemmet erbjöd, längtade efter starka
impulser. Mot den ofta upprepade fordran på fosterländskhet i konsten yttrade
Ernst Josephson 1886:
"Första villkoret för svensk konst är, att det skall vara konst, andra att hon får
en särskild svensk prägel. Man har sökt att framtvinga något svenskt och det
har blivit på konstens bekostnad. När det unga släktet f lärdfritt sökt konstnärlig
fulländning och hunnit den, då få vi en svensk konst i Sverige, ty det skall icke
vara ämnet som gör henne svensk, det skall bli en naturlig följd av det
konstnärliga skaplynne! hos svenska konstnärer." 2
Det blev 1890-talets nationella strömning, som väckte till liv en nationellt
betonad konst och detta utan agitation och utan program. Parissvenskarna från
sjuttio- och åttiotalen hade rest hem, levde sig in i landets natur och sökte
personliga uttryck för dess karaktär och stämningar. En svensk stil arbetade sig
fram.
Och samtidigt stod en byggnadskonst av svensk karaktär i växt. Vad
århundradet saknat och upprepade gånger efterlyst blev helt oväntat en verklighet.
Året 1900 var intet märkesår i svenska konsthävder. Det förgick i splitets tecken
och förefaller oss nu så avlägset, vi som leva högt uppe i det nya århundradet.
De yttre förhållandena inom konstliv och konstvård ha sedan dess undergått
stora förändringar. Till en början fortlevde partisöndringen. Konstnärsförbundet
förhöll sig stramt mot fredstrevare - för dess ledare voro försök till medlande
alltid misstänkta - "i hjärtesaker tålas inga halvmesyrer", skrev Karl Nordström
3 Uttryck av arkitekten Gustav av Sillen i en akademisk inlaga till Kungl. Majrt 1813.
Axel Nyströms ovan anförda yttrande fälldes i ett brev till Clas Livijn 13 december 1822.
2 I uppsatsen "Om svenskhet i konsten bland annat", tryckt i "1886, Revy i litterära och
sociala frågor".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
