- Project Runeberg -  Svensk byggnadskonst 1530-1760 /
3

(1904) [MARC] Author: Gustaf Henrik Vilhelm Upmark - Tema: Architecture and Construction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och under nya förhållanden. Det är dyningarna af renässansen, som nu nå våra
aflägsna stränder, och det är det nya, kraftiga konungadömet, som tager konsten
i sitt hägn och i sin tjänst. Den blir, liksom i andra länder i Europa, i främsta
rummet ett medel att förhärliga och i viss mån äfven att stärka den nyvunna och
vidgade furstemakten.

Ned till massan af folket trängde den ej, här lika litet som i andra länder.
Men här fanns ej heller något blomstrande borgerskap, ej något utveckladt
kommunallif som i de italienska, de tyska och de nederländska städerna. Konsten
saknade härigenom en klass af köpstarka gynnare, saknade också rekrytering. På
kyrkan var ej heller att räkna. Den gamla kyrkans män hade dött eller som
Hans Brask och Johannes Magnus dragit ur landet. Den nya kyrkans ledande
personligheter ställde sig om ej fientligt så åtminstone likgiltigt gentemot konsten.
Detsamma gällde i det stora hela äfven adeln och kungatjänarne. Tillgångarna
voro begränsade, bildningen ringa — de ekonomiska och familjeintressena voro
de öfvervägande. Hos dessa tunga och tröga, under den nya ordningen tämligen
tillbakasatta och därför tidtals smått missnöjda landtjunkare af ett gammaldags
väsen var sinnet för de »glada behöfven» föga utveckladt, om man också kände
tomheten. Mot århundradets slut inträder visserligen en förändring, beröringen
med utlandets odling blir då lifligare, och de humanistiska sträfvandena börja att
finna genklang. Redan år 1556 kunde konung Gustaf säga, att »flere af adelen
haffua icke allenast sköne sätesgårdar medh träbygninger, uthan ock med sköne
stenhuss såsom slott uprettede och wäll tilpyntede». De unga adelsmännen
studera i utlandet vid de nyanlagda protestantiska högskolorna, man börjar att bilda
bibliotek och anlägga samlingar af familjeporträtt. Bohag och bostadsinredning
bli dyrbarare. Väsentligen är det dock på konungafamiljen, som konstutöfningen
stödjer sig.

Konung Gustaf Vasa och hans söner Erik XIV och Johan III voro också
alla begåfvade med konstnärliga anlag och insikter. De äro i detta afseende
verkliga renässansfurstar. Fadern, den gamle kung Gösta, som från en ringa
landtadelsman svingat sig upp till sitt lands konung, är ingen man af fin bildning
men af en ovanlig duglighet och ett godt praktiskt förstånd. Han är framför allt
en ordningens man. Sverige är för honom det stora godset, som bör på bästa
sätt skyddas mot åverkan, odlas, bebyggas och prydas, och han berömmer sig
på sin ålderdom med en viss själfkänsla af att de slott och fästen, som han lämnar
åt sin efterträdare, »ähre meste parten passeligh wäl bygde». Enligt en kunnig
samtidas, systersonen Per Brahes, vittnesbörd, visste han att »skarpsinnigt döma
om allahanda konstigt handtverk, om beläte och målning, konterfej, landskap,
byggning». Han ger i sina bref råd och anvisningar i byggnadsfrågor och är en
driftig byggherre, som utvidgar de gamla slotten i Stockholm, Kalmar och på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 5 01:50:33 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenbygg/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free