Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfständigt blott i grafmonumenten. Måleriet är väsentligen dekorativt med
undantag för porträttmåleriet. Det är ett rörligt och brokigt lif, som under senare delen
af 1500-talet utvecklar sig under kungligt hägn rundtom i landet på de kungliga
slotten och gårdarna.[1]
Där slås tegel och brännes kalk, stenhuggare arbeta i
stenbrotten i Uppland, Östergötland, på Öland och i Finland, bönderna fälla
timmer, köra fram stockar och bräder, pålar och byggnadssten samt göra dagsverken
i tusental. Murare, timmermän och stenhuggare äro flitigt sysselsatta under tillsyn
af byggmästare och byggningsskrifvare. För inredningen af de nya eller af de
äldre utvidgade byggnaderna arbetar en skara konsthandtverkare. Snickaren utför
panelverk och plafonder, löfsnidaren skär kapitäl och pilastrar, glasmästaren
infattar i bly de små rutorna, målaren pryder väggar och tak, guldväfvarne
framställa i silke och guld figurprydda väggbonader.
En stor svårighet har det emellertid varit att anskaffa nödiga konstnärliga
krafter. Bland de hundratal af konsthandtverkarnamn, som räkenskaperna
anföra, har endast det mindre antalet svensk klang. Den förut antydda bristen på
ett lifskraftigt borgarstånd har utan tvifvel varit en af de hufvudsakliga orsakerna
härtill. Det borde naturligtvis hafva varit ur denna klass, som handtverket skulle
hafva hämtat sina ämnessvenner. Nu finna vi de svenska namnen hufvudsakligen
på de lägre platserna och med de lägre aflöningarna, bland dem, som stå den
vanlige arbetaren närmast, och det är egentligen endast tvenne, målaren och
byggmästaren Anders Larsson (Anders målare) samt tapetväfvaren Nils Eskilsson, som
intagit någon mera framskjuten ställning. Naturanlagen, framför allt de andliga
intressena, hos dåtidens svenskar ha tydligen pekat åt annat håll.
De konstnärliga krafterna måste sålunda sökas i utlandet, och tid efter annan
omtala räkenskaperna, huru den ene eller den andre reste ut för att skaffa
»ämbetsmän» in i riket. Första gången detta nämnes är redan 1527, då Hans van
Gillsken för sådant ändamål erhöll 10 mark i tärepenningar för en resa från
Stockholm till Tyskland. Senare är det d:r Arnold Rosenberger, mäster Mårten
Rosenman, Nils Eskilsson m. fl., som erhålla liknande uppdrag.
De inkallade främlingarne ha i allmänhet varit af tysk härkomst, ehuru äfven
nederländska, franska och italienska namn förekomma, särskildt inom de högre
graderna och under den senare hälften af århundradet. Så synnerligen väl
skolade torde de ej alltid hafva varit, men de synas haft en viss förmåga att lämpa
sig efter omständigheterna. Den Joachim Bulgerin, som på konung Gustafs tid
ledde anläggningen af Vadstena slott, nämnes året förut (1544) bland »det tyske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>