Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KAROLINSKA TIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något senare såg dagen, det af fältmarskalken grefve Erik Dahlberg grundlagda
och till en stor del egenhändigt ritade praktverket Suecia Antiqua et Hodierna,
med sin samling utsikter af svenska städer, slott, kyrkor och herresäten, med
omsorg stuckna i koppar af franska och inkallade nederländska gravörer.
Med den lifliga verksamheten hemma och i krig, med framgångarna och
vanan att finna utvägar följde en själfkänsla, som stundom stegrades till öfvermod,
för hvilken intet syntes omöjligt, en viss fatalistisk förtröstan pä en lycklig
utgång, hvilken å ena sidan yttrar sig som gudsfruktan och pliktkänsla, å den
andra som öfverdåd och lättsinne och som efterlämnat djupa spår i
nationalkaraktären. Beröringen med det öfriga Europa hade ej heller varit utan sina följder.
En ström af nya idéer men också af nya människor, af nytt kapital brusade in
öfver det gamla sagolandet i norden. Rikedomar förvärfvades lätt, och de svenska
stormännen ägde furstliga inkomster. Härmed följde stegrade anspråk på lifvet
och dyrbara lefnadsvanor. En fransk ambassadör i början af 1600-talet berömmer
svenskarne för deras enkelhet i seder: »en svensk storman lefver som en fransk
småborgare.» — Kring århundradets midt ha förhållandena ändrats: »knappast
finner man annorstädes i Europa större lyx än i Sverige.»
Dessa förhållanden blefvo fruktbärande för konstodlingen. Visserligen var
denna ej af någon finare karaktär; konstkännare och samlare i ordets egentliga
mening funnos ej — det är i detta afseende utan tvifvel en stor skillnad mellan
en Mazarin och en Axel Oxenstierna, en Colbert och en M. G. de la Gardie —,
men man älskade att bo präktigt och rymligt, de stora salarna och gemaken
utstyrdes med ett dyrbart bohag, på väggarna upphängdes färgrika brysseltapeter
men också gyllenläder och framför allt familjekonterfejen. Det är emellertid
betecknande för uppfattningen, att dessa senare räknades till »ringare sirat».
Byggnadskonsten, konstslöjden och måleriet drogo fördel af denna smak, och
det är först nu man kan tala om en svensk konstriktning, det är först nu som
konsten blir naturaliserad i Sverige. — En ytterst liflig verksamhet råder några
årtionden framåt. Ensamt Dahlbergs Suecia upptager omkring 100
nybyggnader, mer eller mindre monumentala och omgifna af trädgårdar, djurgårdar eller
s. k. sjögårdar. Nya kyrkor byggdes eller gamla utvidgades, ståtliga grafkor
restes, och det inre pryddes med predikstolar, altaren, orgelverk, epitafier,
vapensköldar och andra föremål. Biskoparne uppmanade prästerskapet att påverka
sina församlingsbor och särskildt kyrkornas patroni att verka för dessas
prydande. Och deras uppmaningar buro riklig frukt. Ett otroligt antal kyrkliga
prydnadsföremål tillkommo under denna tid, som i offervillighet för religiösa
ändamål täflar med den senare medeltiden.
Väsentligen är det högadeln, som uppbär denna rörelse. Det kungliga
husets fåtaliga medlemmar taga visserligen del i densamma, men de intaga ej samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
