Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
71
är icke utan vemod, som man studerar denne unge
ädling och hans fängslande ungdomsvers.
Förvånande fort var det nämligen, som poesiens
skimmer lämnade hans yttre såväl som hans diktning.
Förvånande fort i förhållande till den ursprungligen
rika anläggningen var det, som hans känslovärld
stelnade och torkade. Han blef gammal i förtid.
Alltför snart petrificerades hans typ till ett kuriöst
original.
Gustaf Fredrik Gyllenborgs långa, men
händelselösa lif kan i få ord berättas. På gamla dagar
— så sent som 1802 — tog han sig själf för att
ieckna sina öden, men kom inte längre än till år
1775. Ledsnade han vid ämnet? Man skulle kunna
förstå det. I hvarje fall lämnar detta af en gubbes
hand skrifna, styfva och tråkiga lefnadsprotokoll blott
en svag, bleknad afglans af den enda intressanta
perioden i hans lif, hans ungdom. Men de första
meningarna af denna autobiografi gifva kanske en
förklaring öfver hans tidigt begynnande
gammalmans ålder. »Jag är yngsta barnet af gamla
föräldrar. Min far var på det femtionde året och min
mor fyrtio, då jag framkom i dagsljuset 1731 den
25 november, gamla stylen.»
Ättling af den berömda, alltid
bildningsintresse-rade politikerfamiljen erhöll han en omsorgsfull
uppfostran och studerade grundligare än många andra
af hans stånd vid Lunds universitet. Redan som
student närmade han sig, dragen af sitt väsens
innersta instinkt, just den tänkarkrets, som passade
hans väsen bäst och sedan skulle behärska hela
hans lif — de antika stoikerna och Rousseau. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
