Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
77
Triewald hade redan behandlat samma tema med
sin rättframma munterhet i en satir, där han med
nästan Bellmansk uppsluppenhet skildrar en
borgerlig filister af tysk börd, som varnande utbrister till
sin poetiserande herr son:
Jösse, ä tu galen
Lär Ziffren wohl, ej Versen schreiben.
Gyllenborg söker däremot anslå Horatii lätta
konversationston, men hans knaggliga alexandrin står ännu
milslångt från den gustavianska otvungenheten.
Af de i Våra Försöks andra del införda fyra
satirerna hafva också ett par stilöfningens och
skissens karaktär. Det är fallet med Satiren öfver
Egennyttan i dialog mellan Euriloquus och Tiresias,
en ren efterbildning af den Horatianska dialogen
mellan Ulysses och Tiresias (Sat. II, 5). Den
absurda antika inramningen till de karrikerade svenska
typerna röjer ännu begynnarens tafatta hand.
Satiren öfver Världsföraktaren är likaledes i sin
första formning föga mer än en kopia efter
berömda mönster. Uppränningen med misantropen,
som håller sitt afskedstal till storstaden, i hvilkens
af förställning och falskhet styrda lif han ej kan
finna sig till rätta, är noggrant gjord efter Juvenalis’
tredje och Boileaus första satir, och i själfva
ordalagen återklinga också reminiscenser från dem båda.
Dikten har ännu nästan en dispositions brist på
kött och blod, men röjer redan den första,
smärtsamma förtrytelse inför världens dålighet, det
ungdomligt upprörda patos öfver att lifvet ej vill
motsvara drömmens bilder, som Gyllenborg i den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
