Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
83
och visare vän förmås att fatta det manligare beslutet
att stanna midt i vimlet, se lifvet modigt i ögat och
trots allt söka bevara sin själs ursprunglighet.
Gyllenborgs poetiska overksamhet efter 1763,
och sedermera de förändrade politiska förhållandena
efter 1772 års revolution afbröto med
»Världsföraktaren» hans utveckling som satiriker. De sista
satirernas utomordentliga öfverlägsenhet öfver de
tidigare ungdomsverken både i fråga om ämnenas
bärvidd och behandlingen, som får ett allt rörligare
och raskare tempo, gör sannolikt, att han annars
kunnat åstadkomma både kraftfulla och betydande
verk i denna riktning. Dock saknade han alltid
själfva satirens grundvillkor, det kvicka,
epigrama-tiska lynne, urladdande sig i skämt och infall, utan
hvilket satirikern blir en pedagog, dubbelt tråkig,
då han äflas att gifva sina afskräckande exempel
groteska och roande gestalter.
Man känner Boileaus ord:
Mais quand il faut railler, j’ai ce que je souhaite,
Alors, certes alors je me connais poëte.
Denna stämning, som just förlänar satiren dess
andliga öfverlägsenhet, luften under vingarna, är
det element, som »Mina löjens» skald dväljs i med
ett välbehag som salamandern i elden. Gyllenborg
var för uteslutande moralist för att ens för ett
ögonblick få skämtets solljus öfver sina vrångbilder.
Liksom en surmulen Diogenes med sin lykta går han
öfver Stockholms gator och torg från hus till hus
och letar förgäfves de idealtyper af den vise och
den rättrådige, som de stoiska böckerna tecknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
