Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
SVENSKA GESTALTER
gaste denna kunskap, detta att försvinna som en
punkt i ett oändligt punktsystem, att vara utan
personligt stöd och utan beskydd, att blott vara kugg
i ett maskineri, hvilkets obeveklighet blef allt
klarare, ju tydligare man kunde ana dess gränslösa
och eviga regelbundenhet. Att hafva en obebodd
himmel öfver sig, mot hvilken ingen bönens bro
förde, att ej kunna vänta någon förklaring utan blott
en atomernas omsättning, ett återupplefvande,
hvilket ej innebar någon tröst, då det förutsatte
personlighetens upplösning!
Le beau soulagement d’ëtre månge des vers!
Hur saknade man icke i de ensamma stunderna,
fast man ej kunde erkänna det, den gamla goda
tiden, då man ännu fick känna sig som skapelsens
älsklingsbarn, den, för hvilken naturen aldrig
tröttnade att duka upp sin rikedom — den gamla goda
tiden, då man var tjänare till en herre, sträng och
stor, men till hvilkens faderliga rättvisa man kunde
vädja, och som det fanns medel att beveka, i stället
för att vara oansvarig träl under ett järnhårdt
lagsystem.
Det var en helt ny art af sorg, af tomhet och
hjälplöshet, som med denna nya åskådning kom ut
öfver världen. Intet tema hade väl varit förtroligare
för människosläktet än uselheten i dess egen
tillvaro, alltsedan Job förevigat denna klagan i sin
eldskrift. Melankolici af alla slag, präster och lekmän,
hade i alla tider mer eller mindre vältaligt utlagt
samma hemlöshetstanke och samma
obeständighetssorg. Sedan Jobs dagar hade väl ingen gjort det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
