Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
87
med så förtviflad och mörk lidelsefullhet som i förra
seklet den ensamme sjuklingen i Port Royal. Men
hvem kände icke, huru mycket hopp det ändock
fanns i denna bibliska förkrosselse, huru mycket
löften i själfva dess plåga. Dess hemlöshet var
visserligen en betyngd vilsekommens, men en
väg-vills, som vet sig bortom tistlarna och hedarna hafva
mål och hem. Den nya hemlösheten var däremot
en vilsegångens, som plötsligt får klart för sig, att
han intet mål äger, att det bräckliga härbärget, där
han tagit in för att passera natten och ej hans
hjärta trifves, där man har vedermödan till
sällskap och olyckan till dörrvakt, att detta usla
härbärge är hans enda rätta hem.
Denna intighetskänsla, som snart formade sig
till pessimism, kom dock ej så fort fram i
skönlitteraturen, emedan denna ännu behärskades af en
rent motsatt lära. Det var den Leibnizska teorin
om denna värld som den bästa af alla världar, hvilken
efter Popes »Essay ön Man» upprepades mer eller
mindre tanklöst i 1700-talets första hälft. Hans
mycket beundrade och för sin monumentala stil med
fog beundrade dikt hade trots sin motsägande och
orediga tankegång tjusat sinnena. Härar af röster
instämde i hans optimistiska credo:
All nature is but art unknown to thee,
All chance, direction which thou canst not see
All discord, harmony not understood;
All partial evil, universal good;
And, spite of pride, in erring reason’s spite,
One truth is clear: Whatever is, is right.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
