Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
93
illusionen. Hur litet varaktigt godt och hur ringa
varaktig lycka hafva icke dessa »himlabarn» att bjuda
på! I den Epikurs trädgård, där den unge
drömmaren sökte glädjen, hade redan besvikenheten
gnagt hål på alla rosenblad. »Kärleken» blåser så
länge på sin egen låga, till dess den slocknar, och
askan faller grå öfver sinnet. »Sanningen» hinner
aldrig sin mognad i nejderna kring tidsälfven.
»Etuden» själf, den intellektuella lyckans osjälfviska
njutning, slutar med leda. Luftslott och såpbubblor
äro de enda fröjder, som vi famna i lifvet; det är
villor och skendimmor, som korta ögonblick
berusa oss med sin fullhet.
Men då nöjena redan gömma en så anfrätt
kärna, är det klart, att skaldens skildring af
»Människans elände» skulle mynna ut i den svartaste
pessimism. Denna dikt är också ännu fulltonigare,
den ståtligaste tankedikt vår litteratur äger före
Lidner och Tegnér. I storformade rader af en antik
höghet skildrar Gyllenborg människans irrfärd
genom tillvaron från den stund en blodig hand
sönder-rifver det sköte, som alstrat henne, odysséen genom
ungdomsårens bländverk och töcken, mandomsårens
fåfänga mödor och ansträngningar till ålderdomens
blinda kamp mot upplösningen. Dikten slutar med
ett verop öfver hvad Pascal kallade »människans
disproportion», oförsonligheten mellan hennes blicks
aningsförmåga och hennes synvidds begränsning:
Att nattens fasa se, här tändas ljus och bloss?
Af sannings dolda Sol det matta sken vi läna
på vår bestämda väg tycks ej till annat tjäna
än att förföra oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
