Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredmans epistlar - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDMANS EPISTLAR
151
nandet med äcklet och vanmakten. På gatan ligger
Fredman utanför krogen »Krypin» midt emot
Bellmans forna ämbetsverk, Svea rikes bank.
Morgonen är kommen, tidssanden har runnit, fast
Fredman varit borta i en värld, där visaren står stilla.
Vaknad hör han klangen af Riddarholmskyrkans
klockor, som han själf skött en gång, och om han
har en röfva kvar från sin gamla butik i fickan,
har den gått och går såsom den skall gå, när han
själf en gång somnar i det sista ruset. Så håller
han sitt soliloqvium öfver tillvaron, svenska
litteraturens vara-eller-icke-vara-monolog, som slutar med,
att blott i den allfrälsande berusningen finns lifvets
mening.
Denne forne urmakare är rusets dionysiske
filosof, den inspirerade förhärligaren af all flykt från
prosan och tiden, all fests och all bedårnings apostel,
hvardagens store hatare, jagande den på flykten
med sin stråke, sitt glas och sina flickor. Det råder
i de epistlar, hvilka tolka Fredmans egna känslor,
ett helt annat tempo än i de öfriga, en hetare luft,
en vildare anda, en rodnad af feberlust och raseri.
Fredman känner sig som Bacchus’ och Fröjas
guda-fyllda profet:
Här är Bacchus buden,
här är kärleksguden,
här är allting, här är jag.
Han är läraren och de andra lärjungarne. Han
predikar:
Supa, dricka
och ha sin flicka
är hvad Sancte Fredman lär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
