Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Carl Snoilsky - På Snoilskys sextioårsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL CARL SNOILSKY
243
Bak fjärran Djurgårdsberg,
med ständigt högre färg,
står nästa dag otålig re’n och väntar.
Och hur har icke skalden knutit liksom ekon
klingande rim till allt i Stockholm, till minnena om
dess konungar och krigare, om dess skalder med
de domnade lyrorna på de stilla, af gamla trän
omsusade kyrkogårdarna. Han har besjungit det
innerligaste i det gamla Stockholm, hvilkets svärmiska
och poesifyllda vision han i våraftonens ljusdunkel
varsnat öfver strömmen »som en älskad hägring
öfver stjärnströdt Rosenbad».
Så är det man i kransen i dag vid sidan af
gröna blad från Bellmanseken gärna vill sätta en
lagerkvist från Posilipo till skalden med de två
odödliga vårarna, en hesperisk och en svensk, till
diktaren, som genom sitt språks klarhet och gratie kan
kallas den svenska poesiens siste gustavian och
genom sin verskonsts monumentala styrka den
svenska poesiens siste klassiker. Andra af våra
stora skalder hafva ju haft långt rikare anläggning,
mer utprägladt eller vibrerande temperament. Men
det finns många former af rätt till hedersrum i
diktens tempel. Vi hafva ägt bländande idéslösare,
som Almqvist, hvilkas stjärngnistrande verk alltid
skola tjusa, hur ålderdomligt uttryckssättet kan
förefalla, och lidelsefulla, beundransvärdt personliga
enstöringar som Stagnelius, hvilkas verser ständigt
skola tränga in i själen genom stämningens
sällsamma innerlighet, äfven när deras känslolif börjar
blifva en annan tid främmande. Snoilskys
skaldeära är framför allt konstnärens. Liksom de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
