Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf - Jerusalem II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
295
den gamla hvita kyrkan längre ensam är Guds
helgade boning, när den fine kyrkoherden med sin
bokliga svenska icke längre ensam står som ordets
förkunnare, är gärdet uppgifvet. Snart vimlar
socknen af själfutnämnda predikanter, som känt »andan»
öfver sig och nu måste berätta, hvad de grundat
ut vid plogen eller kolmilan. I ett kapitel, som
säkert blifver klassiskt, skildrar Selma Lagerlöf med
djupsinnig humor, hur rörelsen växer den gode
magistern öfver hufvudet, och hur de forna lärjungarna
rycka både ris och evangelium ur hans händer. För
första gången ser den gamle skolmästaren, att de
finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna
äro borta, och att hans gamla pysar blifvit mörka,
trotsiga män.
Nu är söndringens ande öfver den stilla
socknen. Sinnena skälfva som ljuslågor i blåst, och i
det rätta psykologiska ögonblicket infinner sig
Hell-gum, profeten, förkunnaren, den energiske
sektledaren. Här faller emellertid skildringen åtskilliga
grader under sin vanliga styrka. Selma Lagerlöfs
svensk-amerikanske metodist är en oklar och
blod-lös gestalt. Författarinnan har med sin oändligt
ömma och fina humanitet ryggat tillbaka för att
gifva den rätta folkliga vinkelpredikanten med sitt
uppträdandes groteska blandning af svärmeri och
salfvelse. Hon har velat skapa en högre figur, men
denne lefver icke, och man förstår icke hans matta
ords inverkan på sin omgifning. Icke ens Selma
Lagerlöfs utomordentliga genialitet har här lyckats
göra läseriets bokstaf lefvande.
Så mycket större är bokens sista afdelning, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
