Under tiden var det tyst och stilla i Ura-Kaipas läger. Själv stängde han in sig i sin hydda, dyster, plågad av att se solhjulet var dag rulla över himmelstältet.
De äldsta gingo in, ställde sig kring stolen och glappade på sina hjässlock. »Slå bort ditt svårmod», bådo de, »och förlusta dig med oss! Vi ha gott om tid. Blotta hålet på ditt huvud, och låt de onda ångorna flyga ut!»
Men han vände sig åt väggen och tryckte händerna för bröstet. Det bruna ansiktet hade blivit magert och hårt.
»Ura-Kaipas sorg kunna ni inte bota», framviskade han. »Han hade till vän en av det gulskinande folkets söner. Fast Karilas knappt var mer än ett barn, visste han redan så mycket mer än vi och var ädlare och förnämare än andra. Han talade med Ura-Kaipa om sin stam och lät honom blygas och satte längtan i hans bröst. Och den gossen gjorde vi till träl! Hämta jord och strö över mitt huvud, så att jag blir oren!»
Plötsligt sprang han upp, ryckte till sig en liten stenkniv och gömde den under bältet. »Det var vårt straff, att Karilas kom till oss», fortsatte han, »vårt straff, för att vi blevo makliga och brände lerkärl och hade egen eld. Fordom strövade våra stamfränder omkring med sin båge och hade ibland knappt ett tält att sova i. Och var de gingo, blotade de åt de stenar, som voro underligast och störst.»
»De gjorde så», svarade de äldsta. »Överallt stodo de mossiga stengudarna, djupt inne i fjällklyftan, högt uppe vid stupan och ute i det gulskinande folkets åkrar.»
»Och om nätterna flammade där offerelden», viskade Ura-Kaipa, »och ingen främling vågade närma sig. Ja, det var förr. Ura-Kaipa vill inte längre bo hos er. Han går ut i skogarna för att gräva sig sitt nattläger under drivan, som hans fäder lärt det av vargarna. Och när han ligger i snön, och det är stjärnklart, skall han inte glömma sitt löfte nu. Han skall hata Karilas, han skall hämnas på den, som tog hans frid.»
Med ett gällt skri rusade han ut ur hyddan och skyndade bort under
grenarna. Han sprang hopkrupen och liten och så fort, som bara troll
och Ura-Kaipafolket kunde springa.
