En dag på eftersommaren närmade sig det gulskinande folket i sina snipiga skinnbåtar. Man kunde ha trott, att en remsa av marken löst sig från den motsatta stranden och simmade på vattnet, så stor var farkosternas mängd. Ura-Kaipas trälar, som aldrig drömt om en sådan solglans från människor, klättrade förskräckta upp i tallarna. Det, som skrämde dem mest, var ändå de svartknollriga hundar, som hoppade i land ur den första båten och sprungo runt i en tät flock. Stannade en, tvärstannade genast också hela flocken. Men de skällde inte som hundar, utan läto som gråtande barn.
Siköga stod ensam kvar nere på marken och bröstade sig över sitt mod. »Det är varken hundar eller småbarn, insydda i hundfällar», sade han, »utan sådana här djur kallas får.» En ljusternatt hade han råkat att förirra sig till andra stranden och hållits fången där i flera dygn, så att han hade reda på husdjuren därborta. Men som han stod och talade, kom en raggig best sättandes från båten och gav honom en sådan stöt i knävecken, att han var glad att få fatt i en gren och klättra i höjden. »Det var en bock», stönade han, »herdarnas och åskgudens djur.»
Ur den nästa båten klufsade tungt och besvärligt ett par borstiga troll, som fnysande rände trynet i marken och satte i väg. »Sådana skamlösa och tjocka häxor, som inte blygas att böka upp jord med själva ansiktet», utropade trälarna. Men Siköga berättade, att häxorna kallades svin och höllos i stor ära av de gulskinande kämparna. »Så förfärliga äro de människorna», tillade han, »fast de ha kläder av sommarskyar och vapen av solbitar.»
Nu tyckte trälarna, att det var nog. Men då landade den tredje båten. Bakom den simmade två odjur, som kunde ha fått gå för älgar, om de inte varit brandiga till färgen, och om inte hornen lyft sig smala och smidiga som blankgnidna pilbågar. När de leddes upp mellan buskarna vid skinnsnöret, som var bundet om deras horn, öppnade de gapet, och deras böl skallade som den djupaste stridslur. »Det är kor», sade Siköga, »och de äro heligast av alla djur därborta. När en av hövdingarna dör, blir han svept i en kohud. Vad är det inte, som det folket håller i ära, allt från solen till jordmyllan!»
»Inte er», svarade Karilas, som nu också hade stigit i land. Alla båtarna hade småningom stakat sig in mellan klipporna. Stenar regnade från trälarnas slungor, men kämparna höllo skyddande upp sina sköldar. När trälarna sågo, att de ingenting förmådde, slutade de upp att strida.
De kände först inte igen Karilas, där han kom med skölden över hjälmen. De tyckte, att alla från den andra stranden voro lika, men på rösten märkte de, att det var han. Då gick han ännu litet närmare. »Mig, den frifödde, satte ni bland trälarna», sade han. »Nu är det jag, som tar er till trälar, och hädanefter skola ni arbeta över jordmyllan i ert anletes svett. Men en vill jag skona. Med honom vill jag dela makten över er, ty en gång var han mig mycket kär. Var är Ura-Kaipa?»
Trälarna vågade inte svara honom.
Då förstod han, att Ura-Kaipa inte längre var där. Med sänkt huvud vände han tillbaka genom det saftiga gräset ned till dälden. Kämparna hade redan kastat sina vapen och höllo på att spänna korna för plogen. Framför det skarpa bladet lade kransflickorna en brödkaka, som allra först skulle klyvas till god skörd. Karilas fattade om plogskaftet, och så begynte öken att draga. Tungt, långsamt, högtidligt öppnades den första fåran i Ura-Kaipas bloddränkta offermark.
Det prasslade till i hasselsnåret. Det var Ura-Kaipa, som stod där gömd med sin kniv. Den hade blivit nött och slipad på nytt, och det satt bara ett litet kort flintstycke kvar i skaftet. Med ett ekorrsprång kastade han sig över Karilas och högg efter hans strupe. »Du hatade», rosslade han, »du hatade!»
Karilas vacklade bakåt, men nu hade han vuxit upp och blivit den starkare. Han fick ett fast tag och lyfte Ura-Kaipa högt upp för att slå honom till marken. Men då kände han, att den forna hövdingen var så svag och utmärglad av hunger, att han nästan orkeslöst låg i hans armar. Miskundsamt satte han honom ned vid plogfåran. »Du har haft det svårt i ödemarken», sade han och räckte honom ett stycke av det kluvna brödet. »Ät av markens frukt!» Men Ura-Kaipa vände sig föraktfullt bort.
Karilas tog hans huvud mellan sina knän och strök vänligt över de styvnade rynkorna, men Ura-Kaipas ögon stirrade stelt bort mot stengudarna. Och då förstod Karilas, att han var död.
»Skogsfolket här brukar jorda sina hövdingar i den hydda, där de ha levat», sade Karilas, »men bygg honom en väldig grift efter seden hos oss, och läs fridsejd över hans minne!»
Plogen fortsatte att vända torvorna i en vid krets runt om
offermarken, som därmed togs i besittning. Medan det pågick och ännu
flera dagar efteråt, klingade litet längre bort en mejsel mot
bergväggen. En skicklig konstnär i Karilas' följe avbildade där, hur
allt hade tillgått vid offermarkens erövring. Båtarnas långa rad
syntes där och de stridande och de landsatta husdjuren. Men inga ord,
intet namn förstod någon ännu att rista. Själva händelsen var det
enda, som skulle minnas. Var och en kunde se bilderna på hällen, och
sedan fick han själv tyda dem, som han fann rättast.
