- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
III. Adils och hans guldsmeder. Fyrisvalls säd

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FYRISVALLS SÄD.

Innan Rolf Krake red till Uppsala, satt han om vintrarna troget i Lejre med sina bärsärkar.

På gården i Lejre låg en stor sten, och var och en, som ville bli Rolfs man, måste kunna lyfta den. Närmast högsätet satt den jättelika kämpen Svipdag, som ensam var lika god som tolv andra bärsärkar. Han hade förut varit Adils' lantvärnsman, men ledsnat på att tjäna en så girig herre.

Snart infann sig också den lika berömda Bodvar Bjarke från Norge.

När Bodvar steg in i salen vid Lejre, låg där en svag och klen stackars yngling hopkrupen bakom en benhög i hörnet, och på honom kastade kämparna vid bordet de avätna benen. Bodvar tog honom med sig, fast han darrade i alla lemmar, och ställde honom bakom sin bänk. När benen nu började vina igen, grep Bodvar ett stort höftben, som var nära att träffa honom själv. Det slungade han med sådan kraft i pannan på den, som hade kastat det, att mannen nedföll död. Sedan gav han sin skyddsling kläder och lät honom dricka blodet av ett fällt vilddjur och kallade honom Hjalte. Efter den dagen blev Hjalte lika modig och stark som de andra.

Med sådana kämpar var det, som Rolf Krake drog till Uppsala. De följde honom gärna, ty han var vänsäll, givmild och rättvis och lika saktmodig mot de svaga som förfärlig mot sina fiender. De visste, att Adils var en trollkunnig blotman, men Yrsa hjälpte dem lyckligt över falluckor och andra försåt i kungssalen, och nu voro de samlade i härbärget.

Det var en lång sal, där stolparna överst voro sirade med färgbelagda kvinnoansikten, och bakom i sovbänkarna låg det fullt med skinnfällar. Männen övergöto sig som bäst med iskallt vatten eller höllo fram sina nakna armar över elden för att härda sig. Slutligen togo de sina vapen och höggo raskt och gladeligt utan att såra varann, ty vart hugg mötte hugg.

Öjar kom i dörren och släpade på de tolv svärd, som Tole hade smitt. Han hade noga övertänkt, att så här skulle han säga: »Jag är Tole Storsmed. Se här, vad jag har förfärdigat åt dig, kung Rolf. Gälda mig nu frikostigt!»

Men i stället släppte han svärden på tröskeln och kunde inte få orden över sin tunga. Han hade aldrig förr stått framför en hjälte, och luften blev med ens liksom högre och renare. - Rolf syntes honom så stark och ändå så frimodig och god, att var osanning måste tystna inför en sådan man. Hans blotta närvaro utövade en sådan sällsam makt, att Öjar för första gången kände sin egen litenhet och lumpenhet. Plötsligt kom han ihåg Yrsas varningsord och utbrast: »Hjälte! Skinnfällarna resa rygg, väggstolparna vända ögonen.»

»Jag ser på dig, att det är det enda sanna du sagt på länge», svarade Rolf och utdelade svärden bland sina kämpar. »Era järnstickor ha blivit slöhuggna under våra lekar, men hade jag inte mitt eget goda svärd Skavnung, skulle jag vara glad att få välja bland sådana vapen.»

Därmed gick han utefter sovbänkarna och slog duktigt med svärdsflatan på skinnfällarna. Då började de att resa rygg, och fram kröpo Adils tjänare, som hade lagt sig under dem i försåt. Han drev ut hela flocken under muntert spe. Sedan knackade han på stolparna, och de gåvo ett ihåligt ljud. Han riktade då svärdsudden upp mot de snidade kvinnoansiktenas ögon. Genast blinkade de till, och det blev bara två tomma, mörka hål i deras ställe. Det var Adils' utskickade, som hade gömt sig med sina vapen i stolparna, och det hördes, hur det skrapade under marken som feta mullvadar, när de kröpo sin vägg genom den underjordiska gången.

Men knappt blev det tyst under marken, innan det började att falla så tätt med gnistor från ljusöppningen i taket som flingor under en snöstorm. Adils folk hade nämligen bommat dörrarna utifrån, travat upp ved kring hela huset och så tänt på. Kämparna voro redan nära att kvävas av röken, och ett raskt beslut måste fattas. På Bodvars tillrådan ställde de sig i salshörnet och tryckte ut timmerbjälkarna med sina ryggar och banade sig sedan väg genom flammorna med långa språng.

Deras första steg gällde stallet, där de hade ställt in sina hästar. Men Adils hade låtit hugga svansarna av dem och tillpyntat dem på det hånfullaste. De togo då hans yppersta hästar, Slungarn och Korpen, som voro honom mycket kära, och flera andra goda springare och kastade sig så i striden på gatorna. Där vimlade det av brynjade män.

Under tiden ilade Yrsa till smedjan med ett stort silverhorn, som hon hade fyllt med Adils dyrbarheter. Ännu var det litet rum kvar innanför randen på hornet. Där plockade hon i de gyllene smiden, som hängde på väggen, och allra överst lade hon Sveagris.

»Jag läser ärlighet i dina ögon», sade hon andfådd och snyftande till Tole. »Här är det fädernearv, som jag tycker kan vara rättvist tillmätt åt min son, och det skall du lämna honom, när han stormar förbi.»

Yrsa hann knappast att linda om sig slöjan och skynda tillbaka mot kungsgården, innan stridslarmet närmade sig. Tole gick så nära dörren, som han kunde för sin kedja, och höll ut hornet. »Krake kalla vi en avkvistad och smal trädstam, och som en sådan ser du ut, du, som rider främst», ropade han till Rolf Krake. och medan han räckte honom hornet, berättade han, från vem det var. Rolf tog hornet, men visade ingen glädje, utan mumlade, att det varit bättre, om smeden hade lyft hans mor upp till honom i sadeln.

När Rolf hade hunnit ett stycke utåt Fyrisslätten, såg han ett dammoln omsvepa backarna utanför Uppsala. Spjut och hjälmar blinkade fram, och Adils, den mörka asafränden, jagade själv framåt i ryttarflocken på en av de vildaste hästarna.

»Jag skall så en säd på Fyrisvall, som svearna skola få brått att skörda», hånade Rolf och strödde ut guldet ur hornet på vägen. Svearna sprungo av sina hästar och plockade, fast Adils, röd av vrede, ropade till dem, att de hellre skulle rida på. Han blev nu den främsta, men när han var så nära, att hans häst bet Rolfs i länden, kastade Rolf också den skinande ringen Sveagris på marken. Då kunde Adils inte motstå att böja sig för att nå den med spjutskaftet. »Huldare har hon varit kung Rolf än mig, hon som gav honom den ringen», suckade han.

»Nu böjde jag ryggen på den rikaste bland svear», utbrast Rolf och gav honom ett smädligt hugg baktill, nedanför ryggen. Sedan tog han själv upp Sveagris och slapp oskadd undan med sina män.

Adils kunde inte sätta sig igen i sadeln. Han måste lyftas ned och stå framstupa i gräset, medan hans sår blev förbundet. Bredvid honom satt Öjar med sitt hopplockade guld inknutet i mantelsnibben och försökte att dricka ur diket. Men återigen sammansnördes strupen, så att han inte kunde svälja, fast han försmäktade av törst.

Han störtade upp med ett ångestfullt kvidande och gick med tveksamma och dröjande steg tillbaka mot gårdssmedjan. Han stannade framför städet och lade sakta sin hand på Toles med den hälsningen: »Kära gamla mästare, du den yppersta storsmed över alla smeder, hur har jag kunnat vara så otacksam mot dig, som alltid var som en far för oss lärlingar? Här har jag nu så mycket guld, att det är tungt att bära på, och ändå är jag den olyckIigaste, som någonsin talat med dig. Tag du guldet till ersättning för allt, som du fått lida för min skull!»

Men Tole skakade likgiltigt på huvudet och ville fortsätta att arbeta. Då knäföll Öjar och bröt sönder hans kedjor och kysste ångerfullt hans sotiga fötter.

Tole kastade tyst den slamrande verktygssäcken över axeln och haltade bort. När Öjar såg, hur han vek in bakom tallarna på stigen, som ledde till riskojorna i skogen, gick han till offerkällan, slet upp mantelfliken och kastade med darrande händer allt guldet i offerkällan.

Om kvällen kom han in i kungssalen. Adils låg framstupa i sängen, och mjödhornen stodo orörda på borden. Alla voro tystlåtna, och Yrsa satt med de andra kvinnorna bakom förhänget i salens bortersta del, ty hon ville varken se eller tala med konungen.

Öjar ställde sig vid sänggaveln. »Du har varit mer god mot mig, Adils, än jag förtjänat, ty jag var en lyckotjuv och en guldtjuv, men den verkliga Tole Storsmed, han satt fastlänkad vid väggen som en fånge. För att få medgång tvådde jag mig i själva offerkällan och grumlade den klara spegeln. När hörde du någonsin om ett skändligare brott! Den grymmaste död, om du så bestämmer, blir inte straff nog, och förfärligt har jag redan lidit av den osläckliga törst, som tärt mig allt sedan den stunden.»

En av husmännen steg upp. »Får jag tala», började han, »så skona din gunstling, Adils! Han har inte brutit mer än vi. Här ligger du med ditt skamsår och stönar liksom vi, och blygsel dryper ned över oss som svart beck. Sniket ha vi samlat och gömt vårt guld, och nu stryper oss törsten, den hetaste törst, som kan brinna inom en man, törsten efter hjälteära.»

Adils teg, och ingen lyfte ett finger mot helgerånaren Dörren hölls tillsluten, och harporna hängde bortglömda på stolparna. Så gick det dag efter dag, kväll efter kväll, år efter år. Röken steg som förr från kung Adils hus, men någon glädje hördes aldrig mer därinifrån, och själv kom han sällan ut till folket.

En vinter, när många hade samlats till disablotet, ledde de otåligaste fram en häst. De skriade, att han skulle visa, att han nu kunde sitta i sadeln igen.

Tyngd av dystra aningar, klädde han sig och steg upp på hästen, men han lät tyglarna hänga och hade åldrats mycket. Fast hans ögon nära på voro blinda och täcktes av hinnor, som endast släppte igenom ett grått ljus, såg, han mycket, som var osynligt för de andra. Han såg, att den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden, gick bredvid hästen också nu, men bortvänd med händerna för ansiktet liksom gråtande. Han visste, vad det betydde.

Det hade frusit starkt i vinternatten, och Karlavagnen tindrade. Adils satt hopsjunken och gungade en smula, allteftersom hästen rörde sig. Han red ett varv inom stenringen, där offret skulle hållas. Men hästen snavade, och konungen föll av och slog huvudet mot den närmsta stenen, så att hjärnan rann ut. Där låg nu den mäktigaste och rikaste av Skilvingar utsträckt på ismarken. Svearna sprungo fram med sina bloss och räckte varandra händerna över hans blod och lovade, att de därefter mer än guldet i ringen på armen skulle hedra järnet i plogen och svärdet.

Det löftet höllo de, ty mycket skedde sedan i Norden, och den här boken är ännu inte slut på länge.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free