I Mälaren ligger en ö, som heter Björkön. Det finns där en däld, som kallas »den svarta jorden», därför att myllan är blandad med kol från forna eldstäder, och där har det framgrävts en mängd sönderslagna fat, krukor och glas, ibland också dyrbarheter och mynt ända från Arabien. Ja, det har till och med hittats lerstycken med tydliga avtryck efter fingrarna på de trälar, som för tusen år sedan stodo där och tätade sin herres stugvägg. Under någon eldsvåda ha lerstyckena så råkat att bli brända och därigenom bevarats. Både hedniska askurnor, små kristna kors och rostiga spikar efter likkistor ha blivit upptagna ur de gamla gravarna på ön, och utanför stranden synas ännu vid lågt vatten de ekpålar, som burit landningsbryggorna.
Där låg den rika köpstaden Birka.
En gång en sommarkväll var det mycket folk samlat. De, som inte fingo husrum i staden, bodde utanför i lövhyddor. På lekvallarna stojade ungdomen och drog sedan under skämt och sång upp till berget, ty där stod en ringborg av grova kullerstenar, och från den var utsikten vid och fri. En behaglig svalka uppfriskade luften. Husen, som voro av trä och ibland av flätverk överklenat med lera, speglade sig mellan alar och hängbjörkar i det stilla vattnet.
Livligast gick det till nere på bryggorna, ty flera utländska skepp hade nyss lagt till, och yllevävnaderna från Frisland hade strykande åtgång. Främlingarna, som klättrade i land, hade mycket att bära, men två av dem voro tomhänta. Det var en mörklagd tjugoåttaårig benediktinermunk från klostret Corbie i Picardie och hans vän munken Vitmar. Själv hette han Ansgar, och han tog genast den första, som han mötte, om halsen och kysste honom på båda kinderna.
»Vi ha blivit utplundrade av vikingar», sade han med frisk och vänlig glättighet. »De togo ifrån oss allt vårt, till och med böckerna och de skänker, som vi hade med oss från kejsaren till er konung. Nu ha vi ingenting att betala husrum med. Jag undrar, vem som vill hysa två så utblottade resenärer?»
Mannen, som han talade till så öppet och utan all förställning, såg barsk ut. Det råkade sig nämligen så, att det var själva hövdingen i staden, och han hette Härger. Han var en väderbiten och gråhårig viking, som först på gamla dagar satt sig till ro hemma, och han kände sig misstrogen mot de båda predikarna. Han visste, vilka de voro, och att de både voro skickade av kejsaren och inbjudna av konungen för att tala till folket, men han svarade helt kort: »Kung Björn är på jakt.»
Från alla sidor framsträcktes då gästfria händer, och en gammal änka, som hette Frideborg, grep fatt i repet, som Ansgar hade om livet. »Det vore att kränka min rätt», sade hon, »om jag inte finge mottaga er som gäster, när min stuga ligger närmast. Fast, lågt har den till taket.»
Ansgar och Vitmar stego tacksamma in till henne. Så fort de hade tvått sig och ansat sina tarvliga kläder, gingo de till vila.
Nästa morgon kom Härger ned till stugan, ty han ville pröva dem. Han fann då, att de sutto på marken och bundo nät. Ansgar var mycket mager av späkning och fasta, och han läste utantill några stycken ur Davids psalmer, som annars voro hans älsklingstext, när han hade sina böcker.
»Eftersom kung Björn är borta», började Härger med låtsad fryntlighet, »har jag i hans ställe låtit duka åt er det ståtligaste gästabud. Ni äro säkert alldeles uthungrade efter er långa färd, och ingenting skall fattas, varken harpspel eller kräsliga rätter.»
»Vi skaffa oss vårt dagliga bröd med våra egna händer», svarade Ansgar ödmjukt och stilla. »Därför binda vi oss nät, så att vi kunna fiska och hämta det nödvändiga både åt oss och vår välmenande husmor. Vid ditt gästabud skulle vi känna oss illa till mods.»
När Härger kom hem igen till borgen, sade han till sin tjänare: »Här är en stor kruka vin. Bär ned den till Ansgar och se sedan efter i dörrspringan, om han kan motstå att styrka sig med en munter bägare.»
Ansgar mottog krukan av tjänaren och tackade, men sedan band han över den och ställde den i vrån. »Här ha vi fått vin till nattvarden åt de döende», sade han. »Förvara det väl, mor Frideborg. Finge vi också bara lika fort vår kyrka!»
I Birka var det en mängd krigsfångar från kristna land, och de hade gjorts till trälar. När de fingo höra om munkarnas ankomst, samlades de utanför huset under glädjetårar, överlyckliga att ännu en gång få höra kristna lärare. Många Birkabor följde också med dem av nyfikenhet och ropade: »Ansgar, när talar du med oss om den nya guden?»
»Det gör jag helst var timme», svarade han och gick fram mot solskenet i dörren. »Tacksamt känner jag i hjärtat, att ni svear äro ett präktigt folk, som jag från första stunden lärt mig att hålla av. Färden blev svår genom mörka skogar och över insjöar, som voro stora som hav. Men vilket land är det inte, som ni ha fått att bebo! Rikt är det på korn och honung och bränsle och älvar och havsvikar, och i stugorna är det fullt av starka och glada barn. Bättre skepp har jag heller inte sett många bygga. Ofta utanför byarna såg jag också männen vördnadsfullt komma bärande på jord från olika härad för att kasta upp en ättehög över någon stor hövding. Men när jag så fick höra, att han hade varit en sjökonung, som härjat fredliga stränder då mindes jag, varför jag var på vandring. Kristus är ännu starkare än Tor.»
Ett dovt mummel blev det hotfulla svaret. Konung Björn, som nu var hemkommen från sin jakt, stod också bland folket. I krig lydde svearna honom blint och med hänförelse, men i fredstid talade de helst lag och rätt med honom på tinget, och nu hälsade de honom med ett gott handslag.
Härger viskade till honom: »Den Ansgar, som du kallat till oss, är en underlig man och oövervinnelig och fast som en kämpe. Han har givit mig mycket att tänka på. Flera gånger har jag prövat honom, och nu vill jag göra det ännu en sista gång.» Därefter vände han sig till Ansgar med orden: »Det är gott och väl, att du har många fagra ord. Men är din gud så mäktig, som du säger, så vänta vi, att han bevisar det genom ett under.»
Ansgar svarade: »Om jag vore värdig att av min herre utbedja ett under, så vore det, att han ville göra mig och oss alla här till goda människor. Då skulle vi snart få kraft att bygga den första kyrkan.»
»Vad dig beträffar, Ansgar, har han nog redan utfört det undret», svarade Härger och följde konungen. Så tvärstannade han med händerna under bröstet och utropade skrattande: »Men vill du bygga en kyrka, då får du allt kalla på jättars hjälp, om det gudahovet skall bli rest.»
Ansgar blev bedrövad, och om kvällen, när han låg utan att kunna sova, tyckte han sig höra en röst. Den lät mjuk och ängslig som ett litet barns, och på samma gång tyckte han, att det var hans eget hjärta, som viskade: »Ansgar», sade rösten, »hövdingen talade sant.»
Han förfärades och steg tidigt upp och rodde ut till sina nät. »Akta dig för den andra stranden», ropade Frideborg efter honom. »Där i klyftorna ha ännu många jättar sin boning.»
Det påminde honom ännu en gång om röstens ord. Därborta tornade klippa på klippa, och när han lyfte huvudet, trodde han sig nära på se, hur jättarna sutto däruppe, flarniga i huden, med fingrarna krökta om hällarna och håret nedblåst i pannan.
Dagens första vind dånade genom tallkronorna, och Ansgar knäppte händerna över ögonen. Så satt han en stund försjunken i tankar och frågor. Småningom upplystes hans själ av inre ljus och gav med ens en helt annan mening åt röstens ord.
Han vände ekan hem mot Birka, och när han kom upp mellan nötbuskarna och träden, yxade han sig ett högt kors. Det tog han med sig och gick ut på fältet, där folket just samlades för att hålla ting.
Så som Ansgar talade den dagen, hade det aldrig förr under hela hans liv förunnats honom att bruka ordets gåva. Det fanns till sist ingen i hela Birka, som inte kom för att höra honom. Sjuka och gamla, som knappt kunde flytta fötterna, trälar, köpfarare och små barn, alla ställde de sina steg till tingsfältet. Somliga sutto i gräset, andra buro ännu sina spadar eller verktyg över axeln, och stora skaror läto iföra sig vita kläder och döptes nere vid stranden. Slutligen framgick konung Björn för att utfråga gudarna, om de tillstadde Ansgar att bygga ett hus åt den nya guden. Ansgar stod segerviss och glad bredvid honom. Konungen täljde alltså några spånor och riste dem med runor. När han kastade spånorna på marken, föllo de så, att svaret blev jakande.
Timmarna hade emellertid lidit, och ännu en gång begynte det att kvällas. Stilla guldmoln stodo över fjärden, skogarna blevo allt tystare, och grantopparna nådde redan över solens nedersta kant.
Med rynkad panna och ljungande, fjärrskådande ögon sträckte Ansgar korset framför sig, och det hänryckta folket följde honom på båda sidorna. När han hade gått några steg till ett ställe, där marken höjde sig, stötte han fast korset, så att det stod upprätt.
Den nyss så starka stämman darrade. »Äntligen är stunden kommen», nästan viskade han. »Här skall kyrktröskeln stå, och där skuggan pekar, där skall altaret stå. Vart år på samma helgons dag som i dag, när det doftar lika saligt från ängar och träd, skall då den sista solstrimman gå samma väg som nu skuggan och lysa in genom dörren mot guldet på altaret.»
»Har du själv det guld, som behövs för att resa ett sådant hus, du, som lever på bröd och vatten?» frågade Härger.
Ansgar svarade: »Är min gud den starkaste, då vet jag också, att de jättar, som skola bygga hans kyrka till en sal över hela jorden, måste vara så starka i vilja och tro, att de varken köpslå om gods eller lön. Och du själv är utvald att bli en av de jättarna, Härger. Det är undret, som du bad om. De vita kläderna vänta dig, och i morgon skall jag döpa dig.»
Folket vände sig om för att se, vart skuggan pekade. Då visade det sig, att den sträckte sin spets just mot tomten framför Härgers eget hus.
Härger stod tyst, och det var svårt att ana hans tankar. Han stred en hård strid, men under den klarnade de barkade dragen och blevo godare och fridsammare än förr. Slutligen gick han in i huset och hämtade sin forna skeppsyxa. »Gör ni som jag», rådde han. »Tag era yxor och följ mig över sjön till skogen! Natten är ljus, och vi skola söka ut det bästa virket till vår första kyrka.»
Om jättar hade svingat yxorna, kunde de inte ha fällt och kvistat väldigare timmerträd än dem, som nu under de följande dygnen släpades över vattnet efter ekorna. Nästa afton blevo Härger och Frideborg döpta.
Under stor glädje blev kyrkan slutligen fullbordad och invigd. Ansgar bjöd då farväl åt sin nya församling i det avlägsna Norden, och med sin vän Vitmar begynte han den långa återfärden. Flera Birkabor följde dem till fränder och bekanta, och överallt blevo de gästfritt mottagna.
Men hemma i Birka öppnade Frideborg sina säckar och kistor för att skänka allt sitt åt de fattiga. Det fanns emellertid inga fattiga i det rika Birka, utan hon måste bestämma, att det skulle föras bort till andra, som bättre behövde hennes små gåvor. Likväl var där något, som Frideborg sparade och vakade över som över den dyrbaraste skatt. Det var det sista av det heliga vin, som ännu fanns kvar i krukan. Hon hällde det i en liten flaska och gömde den väl. »Droppa du det vinet i min mun, när min sista stund kommer», bad hon sin dotter, »om ingen andlig då är till hands här i staden.»
Det kom sedan oroliga år efter konung Björns död, och trotsiga hövdingar reste på nytt avgudabilder i Birka. Var morgon fingo bilderna ett fat kött och fyra kakor bröd till att äta. De kristna, som ofta blevo utskrattade, levde i stillhet för sig, och Frideborg satt i sin hydda och åldrades. Ansgar skickade då en eremit, Ardgar, som framkom i lagom tid för att få hälla de sista dropparna av det heliga vinet mellan den döende Frideborgs läppar.
Också Ansgar kom ännu en gång på besök till sin kära församling i Birka, och fast ung var han då redan biskop och en vitt frejdad man. Han fick sedan sin grav i Bremen.
Omsider blev Birka härjat och jämnat med marken, och de kristna samlades i Sigtuna. Där byggde de sig många kyrkor, men de vilda esterna inträngde i Mälaren på sina skepp och ödelade också Sigtuna. Det berättas, att de bortförde alla dyrbarheter och bland dem två kordörrar från Vårfrukyrkan, vilka ännu skola finnas i Novgorod. För att stänga Mälaren började då svearna att befästa den holme, där Stockholm sedan växte upp, med torn och murar.
På berget vid det forna Birka står nu ett stenkors till minne av
Ansgar, Nordens apostel. Liksom det korset var dag flyttar sin skugga
åt alla sidor efter solens gång, så blevo också med tiden kristna
altaren byggda runt om i landet, både i söder och väster och öster och
norr.
