Han seglade nu omkring och vann borgar och land och fick tillnamnet Starke. Så kom han då till ön Wollin i Östersjön, där Jomsvikingarna hade sitt berömda fäste, Jomsborg.
Det ansågs ointagligt, och sagorna berätta, att det innanför murarna fanns en så stor hamn, att två hundra långskepp kunde ligga där med reling vid reling. Styrbjörn utspejade, att hövdingen var borta, och manade sitt folk att ro på. Tvärs över inloppet till hamnen var ett murat valv, krönt med ett torn. Från gluggarna regnade stenar och brinnande beck över alla, som försökte närma sig, och järnbeslagna portar stängde ingången. Med ett rungande härskri kastade sig roddarna bakåt på en gång, och Styrbjörns skepp ven fram genom skummet. Brakande, som hade ett hälleberg kluvits, krossades bommarna, och portarna flögo upp, men också själva skeppet rämnade för stöten. Kämparna lade sig då över årorna och simmade in i borgen. Och där tvungos de vilda och stolta Jomsvikingarna att taga Styrbjörn Starke till hövding.
Ingen blev upptagen i Jomsvikingarnas skara, som var yngre än femton år eller äldre än femtio. Han skulle vara härdad och frimodig och inte frukta att strida ensam mot två. För slika ynglingar och män bar det en glädje att få följa en anförare som Styrbjörn. Han låg också nästan beständigt ute i härnad. Som Jomsviking fick han aldrig visa sig oglad eller klaga och kvida, vad än hände, och bland vapenlekar och vågor blev det heller sällan tid därtill. Men roddmännen hörde om nätterna, hur han kastade sig av och an på bädden, plågad av sömnlöshet. Makt och rykte och allt, som en sjökonung kunde åtrå, hade han förvärvat, blott inte det enda, som han natt och dag drömde om: att få stå på sin faders hög i Uppsala, hyllad som sveakonung.
Harald Blåtand i Danmark, som behövde hans hjälp, gav honom sin dotter till äkta. Men ännu tänkte Styrbjörn ofta på den stolta spjutbärerskan i Erik Segersälls sal, och han blev allt hårdare till sinnet. Hotande tvang han Harald Blåtand att själv infinna sig, rustad med två hundra skepp.
Inte ens den stora hamnen i Jomsborg kunde till sist rymma alla de samlade flottorna, och med tolv hundra drakar seglade nu Styrbjörn uppåt Östersjön mot allt ljusare nätter och allt skogigare skär.
Så snart han hade landsatt sina män vid inloppet till Mälaren,
brände han trotsigt sina fartyg. Men när Harald Blåtand såg lågorna,
vände han plötsligt sina skepp med vinden och flydde hem till
Danmark. Styrbjörn fällde ändå inte modet, utan högg upp vägar genom
skogarna och tågade till Fyrisvall. »Antingen skall jag snart sitta i
högsätet i Uppsala», mumlade han, »eller också i en gravhög av den
jord, som borde ha varit min.»
