Erik Segersäll, som var en vaksam och stridshågad storkonung, hade redan skickat ut budkavle och samlat hela sveahären. I två dagar kämpades på slätten, utan att någon av härarna kunde förmås att vika.
När det led mot natten den andra dagen, offrade Styrbjörn till Tor. I rökskyarna visade sig ett ögonblick en rödklädd och rödskäggig man, som svårmodigt betraktade honom. »Jag ser, att du tillsäger mig döden», sade Styrbjörn och sänkte huvudet. »Mycket gav du mig, blott inte det, som jag mest längtade efter. Det är människolott.»
Under tiden gick Erik Segersäll in i offerlunden till det stora gudahovet. Utomkring var det sirat med en list, som liknade en kedja av guld, men inne i huset var det skumt, och marken sänkte sig flera trappsteg ned till gudabilderna liksom ned till underjorden. »Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig, Oden, om du ger mig seger», framviskade han sakta. Och som han talade, stod framför honom en man med neddragen hatt och enögd. »Så hören I mig då alla till», sade skepnaden, räckte honom ett spjut och var åter försvunnen.
När dagen bräckte, steg Erik Segersäll upp på den närmsta sandåsen, troget följd av Torgny Lagman, som i många strider stått vid hans sida med kloka råd. Lurarna blåste härblåsning, och på ättehögar, åsar och vägar upprevs sanden av fotsteg och hovslag. »Alla åt Oden!» ropade då Erik Segersäll och kastade sitt spjut, och vid det tecknet sprang ett regn av pilar från bågarna.
När sandmolnet närmade sig över slätten, trodde Styrbjörn och hans vikingar, att det var ryttare, och höllo ut sina spjut för att hejda dem. Men ur det gula töcknet rusade tjurar och hästar, som voro sammanokade flera i bredd, och oken voro fullklädda med knivblad, spjutspetsar och krokar. Tjurarnas bölande blandades med vapenklirret, och gräset beströddes av blödande. Styrbjörn, som mindre fruktade att dö, än att hans sista trogna skulle fly med skam, stötte sitt märke hårt i marken och försvarade det, fast han redan segnade på knä under sina sår. Då såg han, att det glimmade till inne i sandvirvlarna som facklor. Det var sköldmörnas lysande flock, som sprängde fram med lyfta spjut, och han kände igen Hjälmdis på hennes fladdrande hår. Han ropade till henne, att hade hon följt honom, skulle de båda på samma dag nu ha fått rida till Odens salar. Hon svarade, att det väl ändå skulle ske så, och att hon där kanske skulle bli honom blidare. Men snart kunde ingen längre höra den andra, och Styrbjörn stupade för pilarna.
Erik Segersäll väntade ännu på sandåsen och höll på armen sin lilla son, hävdernas Olov Skötkonung. Nedanför bland hovfolket stod isländaren Torvald Hjaltesson. Hastigt ryckte han till sig en harpa och skyndade upp på höjden med tillbakakastat huvud och strålande ögon. Han, som aldrig förr kunnat dikta, undfick för en enda stund av Oden den hänförelse, som är skaldekonstens källa. Erik Segersäll strök den bredaste guldringen från sin arm för att räcka honom den till lön. Men Torvalds blick var långt borta, och vid allt djupare harpslag sjöng han sitt livs enda sång, en dånande drapa om slaget på Fyrisvall.
Sången ljöd över det stilla fältet, där korpflockarna redan visade, var valkyriorna ledde fram sina hästar för att hämta de bleknade. Med ett drag av stolt och glad förväntan lågo där många berömda kämpar och valkyriorna, de allvarliga dödsjungfrurna, lyfte dem som systrar i sina armar framför sig på hästen. Slutligen kommo de till det ställe, där pilregnet hade fallit tätast. De måste stanna ett ögonblick och beundra, ty där lågo alla de tolv sköldmörna stupade sida vid sida, ännu lika fagra i döden.
En av valkyriorna lyfte upp Hjälmdis på sin häst och sprängde bort uppför regnbågens bro. Det förfärliga hovdundret väckte Hjälmdis, och när hon slog upp ögonen, såg hon skenet från Frejas glanssal och från Tors rödaktiga klippfäste, där det flämtade och mullrade. Så blev hon införd i Odens sal.
Väggarna voro där av spjutskaft och täckta med guldsköldar, och från de brynjeklädda bänkarna reste sig enhärjarna för att bland de svärdfallna omfamna söner och gamla stridsbröder och höra nytt från jorden. Men längst bort satt en gammal ensam man utan att akta på de andra. »Jag har ingen att vänta på», suckade han tungt. »Mitt enda barn var ett flickebarn, och den skammen tog mig så hårt, att jag tyst gick bort och kastade mig utför en ättestupa.»
Hjälmdis skuggade över ögonen. Nu såg hon, att det var Torgrim. Hon sprang fram och lindade armarna om hans axlar och snyftade: »Fader, så har jag då äntligen funnit dig! Här kommer jag för att lämna dig igen dina vapen. Stor nytta hade jag av dem, ända till dess jag själv stupade under svärdshuggen.»
Det rosslade i den gamles bröst, och han drog henne till sig. Men
runt om i salen hade det blivit stilla, ty det avlägsna strängaspelet
från Fyrisvall hördes ända hit upp, och alla ville lyssna. Då lutade
sig valkyriorna till varann, där de stodo i dörren med sina
korpvingade hjälmar, och viskade: »Glädjas skall väl nu Torgrim, den
goda bonden, att han hade en dotter!»
