- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
IX. Arnljot Gelline. Dråpet

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX.
ARNLJOT GELLINE.

DRÅPET.

Det var gille i en stor bondgård i de nordliga trakterna.

Ungdomen gav sig inte ro att länge bli sittande över stekar och kakor. Då den åttonde rätten bars in, reste sig ungdrängarna bullrande för att gå till lekvallen. När dörren nu skulle skjutas upp, låg något tungt i vägen utanför på tröskeln. De sträckte ut huvudet och sågo i halvmörkret, att Torland, en bondeson, som alla tyckte väl om, låg där livlöst utsträckt med ett knivsår i bröstet. Ingen visste, hur han hade fått det, och nyss förut satt han med de andra vid bordet.

Det var ett skrock, att ett banesår på nytt begynte blöda, om dråparen råkade att vidröra den stupade. För att bevisa sin oskuld skyndade sig därför alla fram, en efter en, och fattade Torland i handen. Just därför ,att han var avhållen över hela bygden, blev ivern stor. Till och med barn, gubbar och kvinnor trängdes om att få röra vid honom, fast väl ingen av dem kunde misstänkas för ett sådant odåd. Slutligen fanns det bara en enda, som dröjde utan att närma sig. Det var självaste dottern i gården.

Hon hette Ingefrid och var annars det soligaste och vänaste någon kunde möta. Men nu stod hon ensam kvar vid gillesbordet bland de tomma bänkarna och vände sig bort från ljuset. Torlands fränder hade emellertid flockats i dörren. Det var dystert och svartklätt folk med svart, hängande hår, låga, fårade pannor och ett tungsint sätt att alltid tala sakta. De hade kommit ned från sina hemman i den inre Hälsingebygden, och silvret på bältena visade, att de voro rika. »Hämnd, hämnd!» viskade de knappast hörbart och sträckte sina armar över den kringstående skaran med fingrarna krökta som korpklor. Men en av dem lyste med ljuset på Ingefrid och pekade mot den döde. »Ingefrid!» sade han.

Hon gick då fram och satte sig på tröskeln. Förläget och stilla lade hon Torlands händer mellan sina.

Knappt fäste hon nu sina gråtande ögon på det bleka ansiktet, innan en stor röd ros av blod slog ut på hans skjorta mitt över hjärtat.

Det var så tyst, att liarna hördes borta på tingsbacken, där de skuro gräset, ty det skulle bli ting nästa morgon. En av fränderna satte sig ned på tröskeln bredvid Ingefrid. »Du är den skyldiga, du med de blida ögonen», viskade han. »Du tiger och vill ingenting tillstå. Begär du då, att vi fränder skola vädja till ännu en gudsdom, innan vi lägga sak mot dig? Jag hör nog, att de kringstående yrka därpå, efter de i det längsta ha svårt att tro en kvinna om ett brott som ditt nu. Må de då få sin vilja fram. Ja, kan du i morgon inför hela tingsmenigheten bära ett vitglödgat järn nio steg utan att få den minsta blåsa i handen, då skola vi tro, att du är utan skuld. Som viking har jag i främmande länder sett oskyldiga utan att bränna sig springa över glödgade plogbillar.»

Han slog ibland på silverbältet som för att ge ökad myndighet åt sitt viskande tal. Och så snart han tystnade, bakbundo de andra fränderna hennes händer och ledde henne till skämman, som låg några steg därifrån. Där blev hon inlåst. Gårdsfolket stängdes in i storstugan. Sedan ställde fränderna sina steg mot tingsbacken, och de andra gillesgästerna följde dem, häpna och tysta.

Några stannade likväl för att hålla vakt, och de kröpo in under skämman, som stod ett stycke över marken på fyra stenstolpar.

Kläder och renhudar hängde under bjälkarna i skämman, och i väggen var ett runt vindöga. Där stod Ingefrid i nattskenet med pannan mot det alnstjocka stockverket. Det var midsommartid, och ängsullen lyste långt borta som nyfallen snö. Halvvissna gullvivor, utblommade maskrosor och friska smörblomster blandades med prästkragar och hundlokor. Blommorna hade andra namn då än nu, somliga kristna, andra hedniska, men fast många hade slutit sig för natten, kunde hon ändå känna igen de största mellan blad och luftiga strån.

Då framkom till vindögat, när vakterna hade somnat, en man, som var så stor, att hon aldrig hade sett hans like. Han bar skarlakanskläder och höll ett guldbelagt spjut i handen, och ansiktet hade ett strängt och tankfullt utseende.

»Jag är Arnljot Gelline», sade han, »fast mitt namn var ett annat i min barndom. Har du inga anförvanter, bondedotter, som kunna försvara dig?»

»Min moder är för skröplig och gammal», föllo hennes ord, »och Vikar, min broder, gick till Olov Tryggvesson och blev borta. Jag hade också en yngre broder. Han trivdes aldrig hemma, utan lever i skogarna, och jag tror, att han blivit stigman och rövare. Men när jag nu ser på dig riktigt noga, märker jag, att han i natt kommit tillbaka i rätta stunden.»

»Det är, som du säger», fortsatte Arnljot Gelline, »och en god tur var det, som förde mig hit, just när du så väl behöver broderligt skydd. Jag gick hit ned till bygderna för att träffa dig och den gamla. Genast mötte jag ett mummel om onda händelser. När tissla byamännen om annat!»

Hon rodnade starkt och svarade: »Ingen kan mer sörja över den gåtfulla olyckan här i natt än jag, ty nyss förut under gillet hade jag tillsagt Torland min tro för livet. Det var väl därför, när jag under kärleksfulla tankar tog hans kallnade händer, som hans blod en sista gång steg upp till det stackars genomstungna hjärtat, så att det slog ut en röd ros på skjortan.»

»Jag visste, att du var oskyldig», sade han efter att en stund ha grundat på hennes svar. »Men svårt lär du få att också övertyga Torlands fränder, om du inte kan bestå det prov, som de nu fordra av dig. Förstår du, vad det är att hålla ett glödgat järn? Jag tänker, att både skyldig och oskyldig brukar få skinnet lika bränt, om ingen undergörare förut strukit på någon hemlig salva. Fast natten lider, ser jag ännu ingen barmhärtig människa komma med någon smörjelsekruka. Men jag skall försöka att hjälpa dig. Jag har alltid trott på min egen kraft. Ingefrid, min syster, en sådan man är oövervinnelig, och han kan oskadd hålla i glödande järn.»

Utan att säga något mer vände han sig om och gick upp på tingsbacken.

Där hade en from predikare byggt upp ett litet altare av torv mitt i en rundel av höga stenar och läste och brände rökelse. Bredvid låg Torlands bleka lik på en bår, och ett stycke därifrån glödgades ett järnspett i ett flammande bål av ved och kol.

»Hör mig, byamän!» sade Arnljot Gelline, ty fast det ännu knappt var full dager, hade tingsmenigheten nyfiket samlats över hela kullen. »Jag är Ingefrids broder, och det är fränderätt att åtaga sig en kvinnas sak. I skogarna förde min stig ofta utefter den brantaste stupan, och där gick jag i lära. Räck mig järnet! Jag har aldrig fruktat någonting, och därför har jag lyckats i det mesta.»,

Två trälar gingo då till elden och drogo fram det glödgade spettet med tänger. Det steg en vit rök, när de släpade spetsen genom det daggvåta gräset, och hettan var så stark, att de måste svepa manteln om ansiktet ända upp till ögonen. De kastade spettet framför Arnljot Gelline, och järnet sken på honom som en lykta.

»Välan, välan», sade han och böjde sig. Med ett snabbt grepp lyfte han spettet.

När han hade tagit ut de första två stegen, spårades ännu ingen smärta i hans drag, utan de voro lugna och glada. Och när han hade gått ännu fem steg, började folket vifta åt honom och ropade: »Järnet sveder honom inte. Hög och oskadd går han framåt och fullgör, vad inga andra skulle våga. I hans hand blir det omöjliga möjligt.»

Men vid det näst sista steget kom han att lyssna på jublet, och en röst vaknade inom honom och viskade: »Arnljot, kan en människa utföra ett sådant under?» Som det tvivlet fick makt över honom, brast hans kraft som en allt för hårt spänd bågsträng, och han måste släppa spettet. Predikaren skyndade fram med en linda och ett insegel för att vira om handen och försegla bindeln till närmare granskning.. Men Arnljot Gelline sköt bindeln ifrån sig och höll upp handen. Då syntes det för alla, att den hade bläddror på insidan.

Solen hade nu gått upp över fjällen. Lagmannen ställde sig på tingsstenen, och lurarna skallade. »Du är i den skyldigas ställe», sade han strängt, »och jag dömer dig till mansbot för dråpet.»

»Ni gårdssittare», svarade Arnljot Gelline med ett bittert leende, »den boten få ni vänta på.»

Då blev det rörelse bland tingsmenigheten, och alla händer lyftes, medan väl tusen röster ropade: »Ulvsgäld, ulvsgäld, lys ulvsgäld över den lagtrotsaren!»

Lagmannen vände sig till Arnljot Gelline med orden: »Hus och hem skall du övergiva. Du skall rymma häradet och gå fredlös på skogen som ett vilt djur. När du dör, skall du läggas under ett stenrös vid stigen. Vem som helst må strafflöst dräpa dig, men ingen gömma dig i sin stuga. Bort härifrån som en ulv!»

Hela menigheten begynte då skria på samma visslande sätt som vid vargdrev och sjöng:

»Ulv, ulv, som ulv skall du gå,
som ulv till sist din bane få.»

Arnljot Gelline riste spjutet i sin svidande hand och svarade: »Den domen är jag nöjd med. Och er, ni alla, som sova i säng och spisa under tak och döma efter era vidskepelser och ha så mycket svårare än vi skogsmän att läsa sanningen i ett människoöga - er förklarar jag fejd till min sista stund.» Därmed bröt han tingsfriden och drev undan byamännen åt alla sidor, innan han gick tillbaka ned till gården.

Han ryckte upp dörrarna till stugan och skämman, och modern och Ingefrid dukade fram den sista måltid, som han hade rätt till i fädernehemmet. Men han åt litet. »Friheten och ödemarken, det är mitt rätta hem», sade han och bröt snart upp.

Nu vandrade han allt längre upp mot de jämtländska dalarna, och en afton kom han in i en djup mo. Det dånade och brakade i furorna, och det gjorde honom glad i hjärtat. Stigen ledde fram till en bergvägg, och mossan hängde från de upplastade klippstyckena. Nedanför sutto några skogsgångare kring en eld, och de hade sina kvinnor med sig. Men det syntes, att det inte var vanliga kvinnor, utan skogsrån. De voro mycket rädda att visa sin rygg, som var ihålig som en murken trädstam. Stort besvär hade de också med att stoppa sin rävsvans under kjorteln, så att den inte skulle märkas. För att lättare förvilla männen snurrade de med sina bruna ögon och lutade på sina gulbleka och smala ansikten, som hade lingonröda fläckar på kinderna. Under tiden pratade de och snattrade, så att det lät som i en fågelbur. Arnljot Gelline brydde sig inte om dem, utan satte sig ned och tog fram en silvertallrik. På den spisade han. När han hade slutat och höll på att torka tallriken, sade han: »Vad nytt, stigmän?»

»Bara det», svarade de, »att från Snasahögen har det de sista dagarna hörts ett så förtvivlat gråtande, att vi helst tagit en lång omväg.»

»Jag skall gå dit upp i morgon och forska», svarade han. Och så sträckte han ut sig på mossan lika stolt och förnämligt som den rikaste byaman på sin fjäderkudde.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free