- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
I. Gustav Vasa. När dalkarlarna ångrade sig

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

GUSTAV VASA.

NÄR DALKARLARNA ÅNGRADE SIG.

Nu bredde sig vintersnön över Dalarna, och folket i gårdarna togo vara på de korta dagarna, under vilka solen några timmar lågt gled fram utefter skogsåsarna. De gamla hade bättre ro nu än under sommaren att väva och spinna eller slöjda framför brasan, och ungdomen samlades på logarna och tröskade, ty ännu var det för tidigt att köra ved och timmer från skogarna.

På Rankhyttans gård var trösken i full gång. En dag kom en ung karl med yxan över axeln och tog tjänst bland de andra drängarna. Om aftnarna, när arbetet var slut, fingo de alla sätta sig i ring och äta ur samma grötfat och sedan lägga sig i halmen, var de kunde. Den nykomna drängen gjorde i allt som de andra, men de märkte, att han var ovan i arbetet, och en gång, när han svingade slagan, upptäckte en av pigorna, att en guldstickad silkeskrage stack fram under den simpla vadmalströjan. Hon gick då in och berättade, vad hon hade sett, för husbonden, som hette Anders Persson och var en ansedd bergsman.

Nästa morgon blev drängen inkallad i stugan. Där stod han nu vid dörren med sitt långa, hängande bondhår och tummade sin hatt. Den undersätsiga och prydligt slätrakade bergsmannen fick ett förvånat uttryck, då han betraktade honom.

»Livet är underligt», kastade han fram och såg honom stint i ögonen. »Förr i tiden, när jag låg och läste i Uppsala, träffade jag ibland en ungersven av Vasasläkten. Han hette Gustav Eriksson.»

Drängen vände hatten mellan fingrarna, men Anders Persson livades av tanken på gamla dagar och fortfor:

»Ännu kan jag minnas, hur säker och bredbent pilten stod i sina eldröda kläder och dammade på oss andra med snöbollar. Nog blev han satt i skola hos en dansk mäster, men vet du, vad han sade till mäster? Så här sade han: När jag blir stor, skall jag gå upp till Dalarna och få ut dalkarlarna och slå danskarna på näsan.»

»Nej, sade han det?» svarade drängen. »Då blev väl mäster varm i sitt danska hjärta?»

»Mäster tog och gav honom stut», fortsatte bergsmannen och gick några slag över golvet. »Men unga herrn högg sin dolk tvärs igenom lärboken och ropade: Hej, jag ger dig och din skola tusan! - Och så gick han sin väg och kom aldrig igen.»

»Har du så väl reda på allting, husbonde», svarade drängen med djupt allvar, »då vet du kanske också, var han nu håller till.»

»Jag tänker, att han står här mitt framför mig i stugan», utbrast bergsmannen och tvärstannade. »Hur gammal är du?»

»Kristihimmelsfärdsdagen för tre och tjugu år sedan föddes jag på Lindholmens gård till detta träldomsliv», svarade främlingen. Men i detsamma brusto tårarna ur hans ögon, och hans och den forna vännens händer möttes i ett handslag. »Ja, jag är Gustav Eriksson», snarare framviskade än talade han. »Min far föll i Stockholm för Kristians bödelssvärd. Min mor tynar bort och dör i fängelse. Själv flydde jag i en fåraherdes smutsiga klutar ur fångenskapen i Danmark, och först i Lybeck fick jag skydd och anständiga kläder. Hjälp mig, broder, att resa dalfolket och befria vårt land!»

Anders Persson släppte hans händer, bekymrad och tankspridd.

»Förr gjorde du alltid oss andra glada med ditt lustiga snack», sade han. »Nu är det slut med glädjen och friden för oss alla. Själv är du en eftersatt rymling. Stannar du här, blottställer du också mig och hela mitt hus. Gå vidare uppåt socknarna, gå, gå - utefter älvarna, genom de stora skogarna! Dröj aldrig länge på ett ställe! Här i bergslagen är folket mer stillsamt. Nej, vill ingen annan höra dig, så tala till de sturska Morkarlarna. Det rådet är allt, som jag har att giva dig.»

Missmodig hängde Gustav Vasa åter yxan över axeln och fortsatte sin ensamma vandring.

På gården Ornäs råkade han nästa dag ännu en gammal bekant. Det var frälsemannen Arent Persson. Arent slog upp sin stora päls och sin breda famn och lovade genast att fara kring till grannarna och höra efter, om de hade lust att packa piltunnorna och börja uppror. Ornässtugan var prydlig och stor, och när Gustav Vasa hade blivit tillräckligt undfägnad vid bordet av hustrun, den ståtliga Barbro Stigsdotter, tog Arent ljuset från bordet och lyste honom vänligt till sovstället på loftet. Här fanns det både kuddar och varma, snövita fårskinnsfällar att krypa ned emellan. Uttröttad, men nöjd att äntligen ha träffat en pålitlig vän, kastade Gustav Vasa sig på bädden och somnade tryggare än på länge.

Fram mot gryningen väcktes han av en mjuk hand, som lades på hans skuldra. När han slog upp ögonen, stod Barbro lutad över kudden. Det borde kunna ha gjort en hemlös flykting glad om hjärtat att först av allt i den friska vintermorgonen möta hennes ungdomliga ansikte, men det var blekt och förskrämt.

»Förstå, kära herre, till vilka l har kommit», viskade hon och höll in andan för att lyss nedåt vägen. »Kan I höra bjällran därnere? Det är Arent, som varit hos grannarna och rådgjort, och nu åker han förbi utan att gå in. Han kör raka vägen till den danska fogden, som vi äro släkt med. Men jag kan inte bära på samvetet, att en så ung och ädel herre som I skall sättas i järn av fogden och skickas till kung Kristian. Fort upp ur fällarna, om livet är kärt! Jag har sagt till drängen att hålla med en släde nedanför svalgången.»

Hon ryckte till sig en av de smala och långa dukar, som voro kastade över bjälkarna i taket till prydnad.

»Åk till Jon präst i Svärdsjö!» rådde hon och sköt den yrvakna gästen framför sig till ett litet utbyggt rum bredvid svalgången. Det var nio alnar ned till marken, men Barbro Stigsdotter hade starka armar. Om de hade varit svaga, vet ingen, hur det, i den tid som nu är, kunnat se ut i vårt land. Raskt band hon duken om Gustav Vasas bröst och firade varsamt ned honom till släden. Det skedde i en god stund, ty på andra sidan kunde hon redan se fogdens ryttare, som kommo för att gripa honom vid strupen.

Nu visste Gustav Vasa, att han skulle bli förföljd, och i susande fart ilade snart släden över den frusna sjön Runn. När han kom fram till Svärdsjö, gick han först några dagar och tröskade med drängarna, innan han vågade tala om för prästen, vem han var. Prästen, som då kände igen honom från gamla läsdagar i Uppsala, försökte att visa honom de små hedersbetygelser, som han var i stånd till i sin torftighet, och stod själv vördnadsfullt och höll i handduken åt honom, då han tvättade sig. Men det fick hans nyfikna huskvinna se, och Gustav Vasa gav sig då åstad för att söka ett nytt gömställe ett stycke därifrån hos kronoskytten Sven Älvsson i Isala.

Det ångade varmt genom den öppna stugdörren, ty ute var det bitande vinter, men därinne dånade det i ugnen, och Sven Älvssons hustru höll just på med storbak. Gustav Vasa ställde sig bredvid henne och värmde händerna, men lång stund hunno de inte språkas vid, förrän en spejare stack in huvudet. Bakom honom döko allt fler karlar upp i dörren, och som de nu stodo där och vilade sig mot sina spjut, begynte de tala med hustrun. De berättade henne, att ett stort pris var satt på herr Göstavs huvud, och undrade, var den stackaren nu höll sig gömd.

Var det då nu förbi med barndomens och ynglingaårens drömmar om att befria det förtryckta och olyckliga fäderneslandet? Ensam och vapenlös stod han med händerna utsträckta över ugnen och teg. Men Sven Älvssons hustru, som nyss fått veta, vem han var, hon var inte sämre än Barbro Stigsdotter, utan fann på råd i nödens stund. »Vi står du här och koxar och gapar på främmande, som hade du aldrig sett folk förr?» ropade hon till honom som till en dum bonddräng och gav honom en smäll över ryggen med brödspaden. »Packa dig du strax ut på logen och tröska!»

Spejarna skrattade åt honom, där han lommade ut till logen och släpade fötterna efter sig. Morska och bistra stampade de sedan i väg genom snön åt sitt håll för att söka i andra gårdar, ty att en så förnäm man som herr Göstav skulle bli hanterad på det sättet med en brödspade, det kunde de ändå inte tänka sig. Så snart de voro borta, bäddade Sven Älvsson ned sin gäst i ett halmlass och körde uppåt skogarna.

Vägen slingrade ödslig och lång mellan skyhöga furor, och Gustav Vasa låg i timmar och lyddes till det sakta och sövande knarret från medarna. Bäst som det var, stannade släden och omringades av spejare. Han hörde, hur de frågade efter honom, och misstänksamt stucko de flera gånger sina spjut genom halmen. Det riste till i benet, och han kände, att han hade blivit sårad och började blöda. Men han bet samman läpparna och låg orörlig. Efter en stund förstod han, att spejarna hade ridit vidare utan att märka något, ty medarna började återigen att knarra.

Sven Älvsson råkade emellertid att vända sig om på halmen och fick då se, att blod droppade på snön från lasset. Utan att länge betänka sig hoppade han ned, drog sin kniv och skar hästen i ena foten, så att ingen skulle behöva undra över blodspåren.

Först när färden hade gått ända upp till de inre socknarna, vältrade han undan halmen, så att flyktingen kunde stiga upp och fortsätta sin vandring mot nya äventyr. Här träffade Gustav Vasa ett högväxt och mannavulet folk, som var självrådigt och stolt, men också ärligt och förnöjsamt, och det forntidsaktiga tungomålet sjöng så vackert och hjärtegott. Under en av juldagarna steg han i Mora upp på en liten kulle för att tala, ty det var just, när allmogen kom ut från kyrkan.

Äntligen stod han nu öga mot öga med de oböjliga männen i Mora, och de samlades omkring honom i en tät ring. Många hade med sig sina vapen, och bågar och spjutskaft voro fullristade med dalrunor. Omgiven av blå bergåsar, låg den frusna och översnöade Siljan som en vid slätt, och en frisk nordan förde hans ord med sig ut över mängden.

»Hur länge skola vi vara trälar, vi som äro födda till frihet?» ropade han, och hans kinder darrade av sinnesrörelse. »Ännu minnas de gamla, vad svenska män ha fått utstå under de främmande konungarna. De unga höra det förtäljas och lära sig redan från barndomen att hata en sådan styrelse. Snart återstår oss intet annat än tomma hus, magra åkrar och osäkra liv. Själv har jag nyss mist både fader och fränder. Dalamän, I som alltid voren frimodiga och oförfärade, alla Sveriges innebyggare vända nu sina ögon till er. Med Guds hjälp står jag redo att bli er hövitsman och föra er an mot tyrannerna.»

Morkarlarna hörde noga på, men när de började rådslå med varann, blevo de tvehågsna.

»Vad veta vi om dig, unga herre», sade de. »Begiv dig du av, vart du bäst kan! Om kung Kristian är sträng mot de höga, blir det hans sak. Vi ha lovat honom trohet och vilja leva i fred för oss.»

Blossande av harm och blygsel, märkte Gustav Vasa, att allt, som hans sorg och hans ungdomliga iver lagt honom på tungan, det hade han talat för döva, och hopplös och förtvivlad vandrade han vidare. En fjärdingsväg från Mora höll han sig flera dagar gömd under Morkarleby bro. Sedan spände han skidor på fötterna och flydde bort mellan de snötyngda grenarna, bort över de ändlösa fjällvidderna, där den stora, stjärntindrande vinternatten tynger över själen, så att hjärtat stannar, och den ensamma känner sig övergiven av hela världen. Ibland sökte han sig en stunds vila i någon tom fäbodstuga och satt där frusen och svulten utan att kunna längta till det bröd, som han hädanefter skulle få mottaga ur främmande händer i främmande land. På sina skidor styrde han slutligen ned utför backarna till Västra Dalälven, som annars flöt djup och klar, men nu låg överisad. På sidorna utefter älven funnos små odlade åkerlappar, men dalgången blev allt trängre, och branterna kommo allt närmre med sina ödemarker. Tystnaden under nätterna bröts bara av någon hungrig rävs skällande tjut eller det vinande ljudet i isen, när älven frös till hårdare. Den kallaste vintern var kommen, och nu befann han sig i den sista byn nedanför norska gränsen.

Om morgonen, när han steg ut från sitt nattkvarter för att vika in i skogen, fick han syn på två skidlöpare, som följde hans spår och ivrigt vinkade åt honom.

»Stanna, kära herr Göstav», ropade de på sitt goda dalamål, »vi äro skickade från Mora.»

Trött och modlös, stödde han sig över sin stav och såg på dem med hotfulla ögon. Men de drogo efter andan och fortsatte glädjefullt:

»Morkarlarna de ha gått och blivit ångerköpta, kan du väl tänka. Och nu hålla de på att väpna sig. Du lärde dig krigets hantverk under salig herr Sten. Kom och bliv vår hövitsman! Sexton unga drängar skall du, sanna våra ord, få till livvakt.»

Då steg en djup suck av lättnad ur hans bröst, ty han kände, att de menade allvar. Kortare syntes honom också nu den väg tillbaka, där han nyss hade haft så tunga sorger att bära.

När bondehären samlats, skallade gånglåtarna genom skogarna, och så drogo dalkarlarna då åstad med bågen på axeln för att uppsätta sin hövding i det svenska högsätet.

Vid Brunnbäcks färja, Dalarnas port och brygga, blev det pilregn och strid, och i Västerås, som de flyende danskarna hade stuckit i brand, yrde gnistorna över hustaken. Här tyckte masarna, att de en stund kunde få leka och sjunga. De gingo därför ned i källarna och försågo sig vid öltunnorna, och mitt i själva rådhussalen rullade de in ett stort vinfat. Omkring det satte de sig med benen i kors som skräddare och tänkte riktigt låta bägaren skumma. Men då kom Gustav Vasa med sitt svärd som en vredgad Tor med sin hammare. Han visste, att danskarna lurade på överfall, och därför gick han omkring och slog sönder både öltunnor och vinfat, så att folket inte skulle dricka sig rusigt.

»Det är bättre», sade han, »att öl och vin rinner på gatorna än så många duktiga mäns blod.»

Med var dag slöto sig nya hopar av allmoge till de framtågande flockarna, och ett myllrande vimmel av bågar och spjut och runda bondehattar bredde sig, vad det led, över höjderna utanför Stockholm.

Nu blev Gustav Vasa vald till riksföreståndare, men ännu blänkte danskarnas vapen på stadsmuren, och under långa tider begav sig allmogen helt enkelt hemåt för att sköta om åker och äng. Ofta såg det tröstlöst ut, och tomt blev det i penningepåsen, men en lycka var, att fienden hade råkat i krig också med lybeckarna. Hos dem hyrde Gustav Vasa manskap och köpte sig stridsrustade skepp, så att han alldeles kunde omringa staden, och under väntan på den avgörande segern hyllades han med jubel som konung.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free