Under almarna nedanför Brunkebergsåsen framblickade Klara kloster. En dag höll där en ryttare på klostergården och gick fram till den stränga abbedissan Anna Reinholdsdotter. Hon var lång och mager, och guldkorset blänkte på den mörka dräkten.
»Tjugusex år och redan konung efter att nyss ha gått i skogarna utan tak över huvudet! Det går fort för herr Gustav Eriksson!» utropade han och kastade handsken över stenbordet. »Jag hade annars tänkt mig, att jag själv eller någon av mina fränder bättre kunnat förtjänt en sådan heder.»
De vita skäggstråna stodo rätt ut från hans kraftiga haka, och som han talade, lät han den andra handsken flyga samma väg som den första.
»Herr Ture Jönsson», svarade abbedissan och plockade hövligt ihop handskarna och räckte honom dem, ty han var en mäkta ansedd storman, »vi få hoppas, att vår sluga biskop Brask ännu kan peppra i mjölken, om det tarvas.» Hon lade sin tunna och genomskinliga hand på hans arm, och han ödmjukade sig och kysste den.
»Vi få hålla ihop, vi som inte trivas med de nya ordningarna», mumlade han. Därmed kastade han sig åter upp på hästen, vig som en ung man, och travade bort i en sky av damm.
Med bävan i sina danskvänliga hjärtan gingo nunnorna upp och satte sig vid fönstergluggarna för att bekymrade räkna de glesnande skarorna på det belägrade Stockholms murar.
Sommaren var kommen. Äntligen måste de tunga och gnisslande stadsportarna skjutas upp, och på midsommaraftonen skakade den södra bron under den intågande kungshären. Det blev trångt där inne på gatorna mellan de röda tegelhusen, på vilkas hörn små lampor brunno under helgonbilderna. Många trähus hade brutits ned till bränsle. Uthungrade skyndade de svenska borgarna fram för att mottaga sina befriare och hälsa gamla vänner från ungdomsåren. Tusentals händer sträcktes mot konungen, där han, blommig på kinderna och gulskäggig, red fram på sin smyckade gångare. Hans skarpa och livliga ögon igenkände hus och härbärgen, där han förr hade bott som simpel väpnare. Där på Stortorget hade hans fader blivit framledd till bödeln, och i det höga slottstornet Tre kronor hade hans ärevördiga moder suckat bland fångarna, innan hon fördes bort till hunger och död. På de underbaraste vägar hade han stigit upp till sitt folks hämnare och räddare, och nu glimmade en fridsam midsommarsol över kronorna på tornspiran. Ingen ville dock på en sådan glädjedag minnas de fällda tårarna, och i Storkyrkan böjde Gustav Vasa sina knän framför högaltaret. Utanför omfamnades hans dalkarlar, själaglada, stora i munnen och stolta över att ha givit Sverige den hövding, som vi aldrig skola sluta att tacka, så länge vårt språk ännu talas bland våra sjöar och skogar.
Uppe i slottsrummen såg det däremot ödsligt och tomt ut, ty ärkebiskop Trolle och de danska stormännen hade längesedan flytt till Kristian Tyrann i Köpenhamn.
Omgiven av uppror, måste kung Kristian slutligen packa in sina
dyrbarheter i korgar och kistor och gå ombord på några skepp för att
uppsöka en fristad i sin kejserliga svågers arvland Holland. När hans
skepp hade lagt ut, öppnades försiktigt ett kistlock underifrån av en
vaxblek och mager gumhand, och fliken av en svart sammetsärm föll ut
över kanten. Ur kistan reste sig den åldriga Sigbrit, Dyvekes moder,
den trogna rådgiverskan i alla öden, som hade burits ombord i kistan,
för att det uppretade folket inte skulle gripa henne. Skeppet styrde
till havs, och tröstande ställde hon sig bredvid honom, där han
nedbruten och förgråten stod lutad över relingen och såg tillbaka mot
stränderna av sina förlorade riken.
