Ovanför de vilda och obanade gränsskogarna mellan Blekinge och Småland bredde sig det uråldriga Värend med och åsar och rikt på bin och honung, åkrar och väna ängar. Det hände sig nu en afton, att där hölls gästabud i en bondgård.
Nederst vid dörren sutto barnen och de äldsta kring ugnen på bara jorden, ty där fanns inte något golv, men längre in var marken täckt med plankor, som hade täljts med yxan. Där stod ett väldigt ekbord, som var två alnar högt, och vid norra änden reste sig det heliga och fridlysta högsätet, omgivet av två stolpar. Det var inrättat för husbonden och matmodern till både sovställe och bänk, och där hängde spjutet och bågen. På stolparna vilade en takhimmel i lysande färger och bemålad med sol och stjärnor.
Så kunde det se ut den tiden i en småländsk bondgård, och husfadern, som från sitt högsäte hälsade gästerna, var självrådig och mäktig. Männen, som bänkade sig omkring honom, hade så stora skägg, att de luterska prästerna ibland tvungo dem att i själva kyrkan klippa det kring munnen, innan de fingo gå till nattvarden. Också kvinnorna voro kämpalika med sina tunga silversmycken. Till minne av sin forna anförerska, Blända, som redan är berättat om, hade de ännu en grön och röd fältbindel virad om midjan. Några buro till och med brynja. Men var och en av hustrurna hade med sig en vit skjorta, som de gömde under bänken, när de satte sig. Det var en liksvepning åt deras man, ifall han skulle råka att stupa i något envig under gästabudet.
Många ölbägare hade heller inte blivit tömda, när en ung man nu rusade upp med kniven dragen och ropade till sin bordsgranne:
»Hur långt tål du kallt järn i livet?»
»Så långt som du», svarade grannen och sprang också upp.
Utmanaren mätte då av ett stycke på knivbladet och virade det så med skinnremmar därifrån ned till skaftet. När den andra hade gjort på samma sätt, kastade de av sig sina tröjor. Utanför stugan spändes sedan ett bälte omkring båda, så att de stodo bröst mot bröst. De andra omringade dem med höjda bloss, och deras hustrur togo med sig liksvepningarna på armen.
Men just som striden skulle börja, sträckte husfadern hastigt sitt spjut mellan bältespännarna.
»Spar leken till härnäst», sade han och såg sig oroligt omkring. »Här är fara på färde. Objudna karlar ha smugit sig hit och ställt sig bland gästerna. På deras trasiga kläder och rostiga vapen märker jag, att det är skogstjuvar.»
»Så är det, husfader», svarade raskt en av de vilda främlingarna. Det var en dvärgaktig, underligt vanskapt man, som kallades Lille-Jösse, och som alla genast kände igen. Det märkvärdigaste med honom var, att han hade tolv fingrar och tolv tår. Men han var så berömd i skogarna för sin tapperhet och sin ordhållighet, att gästabudsskaran gärna lyssnade på honom. »Vem blygs här att heta skogstjuv eller skogsgångare», fortsatte han nästan godmodigt. »Är det inte gammal sed hos oss, att tröttnar en man eller kvinna vid den trånga stugan, eller får någon en svår dom över sig vid tinget, då går han bort och lever fredlös men fri på skogen.»
»De hopspända ynglingarna här visa bäst, att också vi på min gård ha vår fröjd i gamla bruk», utbrast husfadern under de kringståendes bifall. »0m något skattas heligt i Värends bygd, så är det våra gamla sedvänjor. Men vi smålänningar få inte längre leva som ett folk för oss. Vi måste sitta och lyss till höga överheten i Stockholm, alldeles som fingrarna måste göra vad huvudet bestämmer. Mot sådana nyheter tänker jag sätta min spända båge.»
»Menar du allvar, och äro ni inte rädda», sade skogsgångaren och tog ett par klunkar ur kannan, som gästfritt räcktes åt honom, »så följ mig då ett stycke upp i klyftorna. Till oss fredlösa har kommit en fredlös dråpare, som heter Nils Dacke, och honom ha vi tagit till hövding. Han vill tala med er.»
Vid ordet »rädda» skrattade både kvinnorna och männen. Sedan ryckte de till sig sina vapen och följde honom. Blossen lyste på mossiga bokstammar och greniga ekar, som sett mången stuga ruttna ned och månget litet barn stappla bort som krokig gubbe. Vägen stängdes slutligen av en brant bergsstupa, men Lille-Jösse bredde ut sina tolv fingrar och kröp vigt förut uppför de trappstenslika hällarna.
Överst på berget var det svart av folk. Adelsherrar och fogdar hade farit hårt fram med bönderna, och därför voro skogarna fullare av hemlösa, men okuvade män, än av rävar och fåglar. Snarlik en jättestor lappkåta och väl trettio fot hög, reste sig däruppe en vårdkase av hoplutade trädstammar. Det var idel självdöda, kådrika stammar av kärnfur, och inuti var kasen fylld med tjärtunnor och torra rötter och stubbar. Dacke kom just ut genom dörröppningen och stod där i bloss-skenet, svartskäggig och långhårig och frostbiten på näsan och kinderna, men likblek över pannan. Med dyster blick och de grymma och hårda händerna knutna om den stödjande träpåken, såg han på de nykomna.
»Också jag är av rik och gammal bondesläkt och satt förr på min gård», sade han slutligen med så mörk röst, som hade den varit ödemarkens egen stämma. »Jag är ingen lögnhals som Daljunkaren, utan stolt över min bondebörd. Men här gå kungens fogdar och öppna våra säckar och påsar på landsvägen och snoka i stugan, när vi baka och brygga. Det är nyheter för oss smålänningar, som förr bestämt över oss själva. Snart räkna de både våra kjortlar och hättor och sädesskylar. Ett par fogdar har jag redan slagit ihjäl, och därför går jag fredlös. Nu skola vi följas åt till de andra.»
Han slog upp vargkappan, så att den röda tröjan lyste fram, och knöt hatfullt händerna över luvan.
»Bönder», ropade han, »vi få inte längre ens hugga ned en liten ekskog för att bygga en lada. Vi få inte valla våra egna oxar över gränsskogarna och sälja dem till våra danska vänner. Men vi skola lära våra smålandsstutar att spännas med klövarna. I de fromma munkarnas dagar hade vi det gott. Nu sitta adelsherrarna i de tagna klostren och bryna sina hjortstekar och få aldrig nog till sina hästar och hundar. Träder någon av oss numer in i en kyrka, där våra föräldrar fordom hade sin tröst vid radbandet, då är gången fullstuvad med salttunnor och humlesäckar, och silverkorsen äro kastade i stöpsleven som bly och smälta till penningar. På altarduken är guldet bortsprättat, och det syr drottningen fast på sina barns byxor och kjortlar. De ädla stenarna och pärlorna fäster kungen på sin krona. Här i bygden hade vi fordom egna konungar, som talade till oss från Inglinge hög och föga bekymrade sig om de uppsvenska herrarnas matlust. Svärjen mig att strida och dö för det, som vi här vörda högst: det som är gammalt och fornt! Uppror, uppror, hämnd och förgörelse! Jag har glömt allt, vad barmhärtighet kallas.»
»Vi svärja det!» sorlade både skogstjuvar och bönder och trängde sig fram omkring vårdkasen med sina bloss. Som de nu tände den, stämde alla i med en högtidlig psalm. Men snart kunde ingen höra den andra för smällarna i virket och dånet från lågorna. Milslångt bort över skogarna uppflammade småningom eld efter eld till svar. Det var annars ett härbud, som flög över socknarna, när fiender närmade sig, men nu var det tecknet för bönderna, alla som fyllt femton år, att rycka bågen och yxhammaren från högsätesstolpen och samlas kring Dacke.
Lille-Jösse skakade till avsked trofast Dackes stora händer mellan sina vanskapta. Därefter utvalde han åt sig en egen skara bland de yngsta och djärvaste. Sedan svingade han sig bort mellan klipporna, följd av sin flock, och Dacke svepte om sig kappan och gick nedåt bygderna med de andra.
Oupphörligt tillstötte nya hopar, och med var dag växte det förfärande upproret. De tillfångatagna fogdarna avkläddes och spändes tillhopa i handklovar, och adelsherrarna gick det inte bättre. Gustav Vasas utskickade knektskaror mottogos ibland med låtsad ödmjukhet, till dess de en vacker morgon plötsligt från alla sidor fingo höra yxhugg och braket av fallande träd. När de då störtade upp, funno de sig omgivna av bråtar, bakom vilka Dacke lurade med sina pilskyttar. Till sist tågade han in med sin böljande bondehär i själva Växjö stad. När julbordet dukades med gröt och kakhögar i Kronobergs slott, tronade där Dacke som alla smålänningars hövding. Bönderna spände strängar över sina träskor, höllo dem mellan knäna och spelade på dem med stråkar. Trummorna dundrade, och hans vildaste sällar, som aldrig haft kam varken i hår eller skägg, dansade gladeligt långdans genom salarna.
Nedanför på Helgasjöns is sprungo budbärare ur slädarna och lämnade fram brev från Kristian Tyranns mågar och till och med från hans svåger Karl V, den fruktade kejsaren. Ja, från de utländska furstar, som nu började hoppas att kunna stjäla sig upp på Sveriges tron, var redan en skrivelse på väg, som utnämnde skogsgångaren Dacke till adelsman.
Han lämnade dock åt de andra att stoja kring julmaten, ty han hade annat att tänka på, där han satt med handen mot kinden. Lika kraftfullt och skickligt, som han anförde en stor här, visste han också att råda och befalla i ringen av ärevördiga storbönder. Han hade tvungit själva Gustav Vasa att underhandla. Han fridlyste adelsherrarnas gårdar och fritog bönderna från skatter. Men runt om hörde han, hur smålänningarna brummade och kallade honom »herrehyllare», därför att han höll ordning. De började tycka, att under en så sträng hövding voro de inte friare nu än förut.
Tungsint satt Dacke en kväll vid bägaren, och ölet ville inte smaka honom.
»Jag har skrivit till herr Svante Sture och lovat honom hans fädernerike, om han vill bli vår anförare», sade han slutligen och sköt ifrån sig bägaren. »Men Sturarna, de narrarna, tänka bara på sin trohet, och herr Svante lämnade brevet till kungen. En gång därute i tyskarnas land togo kungens fiender herr Svante till fånge bara för att få pryda honom med härliga kläder och duka gästabud för honom och utropa honom till svensk riksföreståndare. Ändå lät han inte övertala sig, utan flydde hem till sin kung Göstav. Sådana äro Sturarna.»
»Ja, Sturarna äro ingenting för oss», stimmade bönderna. »Vi få hjälpa oss själva.»
Dacke log bittert och teg. »Den Göstav Eriksson, som vi ha tagit till herre, gick också förr på skogen», tänkte han. »Varför skulle inte även jag kunna sätta en kungakrona på mitt bondehuvud?»
Då blev det rörelse nederst i salen, liksom hade någon läst Dackes hemliga drömmar. Höljd i en mängd skynken, framilade en liten varelse, som såg ut som en varmt påpylsad Smålandspiga. Dacke reste sig och fick färg över ansiktet.
»Är det min bästa vän, är det du, Lille-Jösse?» ropade han till. »Jag vet, att du har blivit övermannad i en modig strid. Och jag trodde dig död, min vapenbroder. Håll fram händerna, så att alla kunna känna igen dig på dina tolv små trubbiga dvärgfingrar!»
»Din bästa vän får du väl aldrig mer se i livet», svarade den obekanta och strök duken från huvudet med två välbildade gossehänder. »Jag är bara en fattig vallherde, men klädd i kvinnokläder har jag varit ute och spejat för att kunna säga er sanningen, smålänningar. Kungen har skrivit ett brev till allmogen, och det blir uppläst på tingsplatserna. Långa stycken har jag lärt mig utantill. Så här säger han: I käre dannemän alle ...»
När bönderna kände igen Gustav Vasas hälsning, började de vagga och torka sig i ögonen. Vallgossen hade svårt att göra sig hörd bland suckarna.
»Bland allmogen har kommit ett tal om det, som är gammalt och fornt, säger kungen. En gammal sed var att hålla litet krigsfolk, och därför slapp fienden då in i landet och brände och rövade och mången god svensk låg för korp och kråka och fick icke komma i kyrkogården. De fattiga män, som i skärgården bo, blevo dränkta som hundar, var helst fienden tog fast dem ute på havsklipporna. Om gamla sedvanor skola hållas för goda, tyckes oss efter vårt förstånd, säger kungen, att den seden icke var mycket nyttig.»
Bönderna skruvade på sina bälten och småskrattade. »Han är inte god att slita mun med, den där» tänkte de om kungen.
Gossen blev modigare och fortsatte.
»Oss har det därför tyckts en god ny sedvana, säger kungen, att bättre värja oss. Det betänker inte allmogen, som gärna vill sitta skyddad, men därpå ingenting kosta, utan slippa att betala skatt. Man vill gärna ha en varm stuga, men inte bära veden.»
»Vi mena, att det är kloka och lugna ord från landsens fader», förklarade några av bönderna, men Dacke gick ned bland dem, sträng och hövdingalik.
»Jag vill berätta er något», slungade han mot dem. »Kungen är nu återigen dödstrött vid alla strider. Han håller på att samla ihop sina skatter för att segla sin kos och köpa sig ett grevskap i Tyskland. Säll färd, herr Göstav! Här och var börjar allmogen att feja sina gamla upprorsvapen, och dalkarlarna äro på väg med trummor och spel.»
»Det är full sanning vart ord», svarade vallpojken, och hans kloka ögon fingo plötsligt ett förskräckt uttryck. »Men småningom ha masarna lärt sig, att de fått sin överman. De komma inte längre för att rycka ned kung Göstav ur högsätet. Nu komma de som hans trogna dalkarlar för att hjälpa honom.»
Dacke bleknade och gick ur salen, och ännu var det många tillgivna, som följde honom. Snart var han ute på nya äventyr för att möta kungshären.
Striden blev hård. Omkring honom stupade hans tappraste män, och dalpilarna slogo barken från tallstammarna. Då kom en kula, som för en stund blåste ut hans kungadröm, och skjuten genom båda låren, bars han bort på hemliga och översnöade stigar till skogsgångarnas gömställen.
I villande ödemarken hade de grävt sig sina tjuvahiden nere i jorden under fallbråtarna. Där felades det varken dörr för ingången, säng eller bänk. Det fanns både fat att äta på och stulna silverbälten att smycka sig med. På spisen, som var uppmurad av stenar och lera, puttrade i grytan ofta fårkött eller killing, ty behövdes det, kröpo de fredlösa genom lingonriset till böndernas beteshagar och fällde det bästa djuret. Skogen, den var deras fästning, och i sina gråaktiga paltor kunde de göra sig osynliga som harar och tjädrar. Men om dagarna höllo de sig helst inne och aktade sig att låta alltför mycket rök stiga. Stundom kunde en skogsman dock gå ned till gårdarna och låta undfägna sig av gamla vänner. Brusade ölet honom då åt huvudet, blev ibland slutet på gillet, att han sprang bort till kyrkogårdsgrinden. Under svordomar och hädelser drack han där både döda och levande till och slängde sedan kannan in mellan gravarna. Han visste, att i vigd jord fick han själv aldrig komma. Hittades en gång hans döda kropp, blev den sänkt i ett kärr eller bränd på ett bål ute i skogen. Tallsuset över ödemarken, som natt och dag hade ljudit för hans öron i ensamheten, skulle också bli den enda psalmen över hans mull.
Sådana vapenbröder vårdade nu den sårade Dacke. Ibland, när sinnet mjuknade, sutto de och gruvade sig och gräto vid härden. Men det var ingalunda bara dråpare och skälmar, som hade sin tillflykt i obygderna den tiden. Självaste den stormodiga Ture Jönssons egen son, Göran domprost, sprang en dag till skogs med sitt husfolk av fruktan för Gustav Vasa och redde sig ett näste mellan nedhuggna bråtar. Otaliga jordkulor hade under oroliga år fått tjäna förnäma herrar till boplats, och än i dag, när sinnet blir beträngt, önska vi oss, vi svenskar, att vi långt inne i moarna finge gräva oss en kula.
Mången rättrådig men bortdriven storbonde höll också Dacke sällskap i det källaraktiga gömslet, som bara upplystes av de glödande vedpinnarna. Bedrövade samtalade de om framtiden. Var budbärare, som stack in huvudet, berättade, att Gustav Vasa inte längre tänkte låta varken smålänningar eller dalkarlar sitta kejsarfria på sina gårdar, utan att alla svenskar skulle lära sig att leva och bo som ett enda folk.
»Hur skall det nu gå med oss?» suckade de. »Masken skall äta sönder våra högsätesstolpar, och på våra lekvallar blir det tyst. Förr eller senare kommer alltid den tunga dag, då det, som är gammalt och fornt, måste falla, och då ingen strid hjälper.»
Dacke ville ändå inte giva sig, utan när såren voro läkta, skyndade han på nytt ned till byarna. Men nu var det slut med hans lycka. Han blev jagad från socken till socken, en gång sju mil på ett enda dygn. Övergiven och trött, kastade han ifrån sig vapen och brynja och hade till sist ingenting mer i handen än en grov rönnpåk. Beständigt eftersatt, flydde han nedåt Blekinge, och på Rödeby skog sjönk han ned mellan ris och stubbar som en hetsad och flämtande varg. Några förrädare utpekade då, var han låg gömd. När han hörde rösterna och störtade upp, blev han genomborrad av förföljarnas pilar.
Hans kropp fördes till Kalmar, och där krossades den och inflätades
i ett hjul, som uppsattes på spetsen av en påle. Det kallades att
steglas. Därmed överlämnades den åt kråkorna, och på hans bondehuvud
sattes hånfullt en kopparkrona. Ty fast många under sådana stormtider
hade sträckt sina händer efter den verkliga kungakronan, var blott
